Idag har vi varit uppe med tuppen. Eller uppe med Richard. Eller Richard kanske är tuppen?
Hur som helst så hade de lurviga svängts över sängkanten vid halv sju, för idag var det dags för Nova att göra premiär i simbassängen. Hurtbullig som jag kände mig så promenixade vi till Filbornabadet, och jag kan hälsa att med den luftfuktigheten så behövdes det inga av de utlovade häftiga åskskurarna (vart blev de av, förresten?) för att jag skulle bli genomblöt. Sen var det ett evigt trixande i omklädningsrummet som gjorde att man blev ännu mera sjöblöt (jag vet inte vad det är med mammarollen som gör att varje ansträngning för att få Nova att ha det så bra som möjligt när man är på en ny plats resulterar i att man blir helt svettig). Det var en välsignelse att få hoppa i duschen och bli nedstänkt av det lite mer uppfräschande slaget.
Vid det laget hade Nova fått nog av att ligga tyst och söt på sin handduk, så när jag dök upp igen var det stor protestsång. Och när en bebis startar... Snart var omklädningsrummet en kakafoni av bebisgråt, och Nova slutade inte förrän trösten (läs tutten) kom fram. Jag tror att hon var rätt trött också, stackars barn är inte van vid att mamma är och rycker i henne förrän framåt nio på morgnarna, och idag hade hon redan varit uppe i flera timmar vid det laget.
In i salen, upprop, Nova var lugnt och nöjd och snuttade frenetiskt på min hand, och sen var det i bassängen. Lyxvarmt - ungefär 33 grader, och jag försökte att slappna av och inte vara orolig för att Nova skulle avlossa ännu en symfoni av gråt. Hon höll sig. =) Hon verkade gilla vattnet, och bara jag inte gick för fort fram och hon fick hålla sig intill mig så gick det bra. Efter en liten stund kunde vi till och med träna på att simma "själva" (man håller dem under bröstet så att armar och ben ligger fria i vattnet). Det gick bra ända tills jag klantade till det och vred händerna lite för snabbt så att Nova damp ner för djupt i vattnet och fick sig en kallsup. Suck, då känner man sig som världens sämsta mamma. Hon repade sig dock väldigt snabbt och sen var det till och med flera leenden. Roligast var helt klart när jag bubblade i vattnet så att det stänkte upp lite på henne. Ryggläge var dock ingen större hit idag, det får vi prova mer nästa gång.
Omklädningsrummet var inte kul när vi skulle göra oss i ordning för att gå heller... Nova var supertrött och kinkade, men när nappen kom fram så somnade hon tvärt. Thank heaven. Vid det laget började vi bli sena till min tid hos barnmorskan (dags för återbesöket), och när jag upptäckte att jag hade lyckats lägga min rena tröja på min våta handduk, då var det ett faktum... Då såg jag verkligen ut som en av de där stereotypiska sönderstressade småbarnsmammorna - kommer utspringande mot bussen med håret droppandes, halvt uppsatt i en knut eller nåt, två stora våta fläckar fram på tröjan och en stor där bak (håret snarare rann än droppade i början...), resterna av inte helt borttvättad mascara under ögonen, femtitolv påsar och väskor (har fortfarande inte fått styr på det här med packning när man har barn), och högröda kinder. Snyggt.
Busschauffören hade känsla nog för att inte skratta högt när jag klev ombord, och vi hann ner till barnmorskan i tid. Och där satt jag sen och log och skrattade och berättade att jag tyckte att föräldraskapet var det bästa som hänt mig (vilket iofs är alldeles sant), samtidigt som jag såg ut som århundradets vrak. Undrar just vilka noteringar barnmorskan egentligen gjorde i min journal när jag gått därifrån... =)
Att komma hem var att få dra en lättnadens suck. Vi var hela och rena och hade överlevt. Jag somnade direkt, och Nova sov en lång stund innan hon vaknade och ville ha sällskap. Tur att babysimmet bara sker en gång i veckan... Varför söka kicken i att bestiga Mount Everest när man kan uppleva ett fysiskt utmattande äventyr alldeles utanför husknuten???
Trevlig helg!
/S
Hur som helst så hade de lurviga svängts över sängkanten vid halv sju, för idag var det dags för Nova att göra premiär i simbassängen. Hurtbullig som jag kände mig så promenixade vi till Filbornabadet, och jag kan hälsa att med den luftfuktigheten så behövdes det inga av de utlovade häftiga åskskurarna (vart blev de av, förresten?) för att jag skulle bli genomblöt. Sen var det ett evigt trixande i omklädningsrummet som gjorde att man blev ännu mera sjöblöt (jag vet inte vad det är med mammarollen som gör att varje ansträngning för att få Nova att ha det så bra som möjligt när man är på en ny plats resulterar i att man blir helt svettig). Det var en välsignelse att få hoppa i duschen och bli nedstänkt av det lite mer uppfräschande slaget.
Vid det laget hade Nova fått nog av att ligga tyst och söt på sin handduk, så när jag dök upp igen var det stor protestsång. Och när en bebis startar... Snart var omklädningsrummet en kakafoni av bebisgråt, och Nova slutade inte förrän trösten (läs tutten) kom fram. Jag tror att hon var rätt trött också, stackars barn är inte van vid att mamma är och rycker i henne förrän framåt nio på morgnarna, och idag hade hon redan varit uppe i flera timmar vid det laget.
In i salen, upprop, Nova var lugnt och nöjd och snuttade frenetiskt på min hand, och sen var det i bassängen. Lyxvarmt - ungefär 33 grader, och jag försökte att slappna av och inte vara orolig för att Nova skulle avlossa ännu en symfoni av gråt. Hon höll sig. =) Hon verkade gilla vattnet, och bara jag inte gick för fort fram och hon fick hålla sig intill mig så gick det bra. Efter en liten stund kunde vi till och med träna på att simma "själva" (man håller dem under bröstet så att armar och ben ligger fria i vattnet). Det gick bra ända tills jag klantade till det och vred händerna lite för snabbt så att Nova damp ner för djupt i vattnet och fick sig en kallsup. Suck, då känner man sig som världens sämsta mamma. Hon repade sig dock väldigt snabbt och sen var det till och med flera leenden. Roligast var helt klart när jag bubblade i vattnet så att det stänkte upp lite på henne. Ryggläge var dock ingen större hit idag, det får vi prova mer nästa gång.
Omklädningsrummet var inte kul när vi skulle göra oss i ordning för att gå heller... Nova var supertrött och kinkade, men när nappen kom fram så somnade hon tvärt. Thank heaven. Vid det laget började vi bli sena till min tid hos barnmorskan (dags för återbesöket), och när jag upptäckte att jag hade lyckats lägga min rena tröja på min våta handduk, då var det ett faktum... Då såg jag verkligen ut som en av de där stereotypiska sönderstressade småbarnsmammorna - kommer utspringande mot bussen med håret droppandes, halvt uppsatt i en knut eller nåt, två stora våta fläckar fram på tröjan och en stor där bak (håret snarare rann än droppade i början...), resterna av inte helt borttvättad mascara under ögonen, femtitolv påsar och väskor (har fortfarande inte fått styr på det här med packning när man har barn), och högröda kinder. Snyggt.
Busschauffören hade känsla nog för att inte skratta högt när jag klev ombord, och vi hann ner till barnmorskan i tid. Och där satt jag sen och log och skrattade och berättade att jag tyckte att föräldraskapet var det bästa som hänt mig (vilket iofs är alldeles sant), samtidigt som jag såg ut som århundradets vrak. Undrar just vilka noteringar barnmorskan egentligen gjorde i min journal när jag gått därifrån... =)
Att komma hem var att få dra en lättnadens suck. Vi var hela och rena och hade överlevt. Jag somnade direkt, och Nova sov en lång stund innan hon vaknade och ville ha sällskap. Tur att babysimmet bara sker en gång i veckan... Varför söka kicken i att bestiga Mount Everest när man kan uppleva ett fysiskt utmattande äventyr alldeles utanför husknuten???
Trevlig helg!
/S
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar