Samhällstjänst?

I snart tre år har jag känt en god och glad liten tjej från Helsingborg. Vi möttes genom projektet Näktergalen, och har fortsatt hålla kontakten genom åren, trots att vår tid som mentorspar sedan länge är slut.

När jag väl träffar henne så har vi ofta jättekul, och jag tycker att det är fantastiskt roligt att ses. Det är bara att komma fram till våra träffar som är det svåra. Jag har ju aldrig tid numera, och får ständigt göra henne besviken när hon ringer och föreslår att vi ska träffas. Dåligt samvete av gigantiska dimensioner.

Nu ska vi iallafall äntligen träffas. Hon ska åka bussen själv hemifrån för allra första gången idag. Jag tror att vi har haft minst tio telefonsamtal om detta. Och nu i morse fick jag t.o.m. ett samtal från hennes mamma om det. Det är tydligen en stor grej. Lite vuxet kanske? Jag kommer inte ihåg när jag fick åka bussen själv första gången, men jag vet att vi var tre tjejer som åkte från Lerberget till Helsingborg för att hälsa på våra lärare en gång när vi gick i femman. Det var ett riktigt äventyr. Kanske är det så hon känner nu också när hon åker genom Helsingborg.

Hon har 150 kr med sig. Hon har stora shoppingplaner. Jag blir helt slut bara jag tänker på det. Jag är definitivt inget barn längre. Fast det kommer jag säkert att bli bara jag ser henne, det brukar bli så!

/S