Och nu talar jag (inte enbart) om vädret...
Jag talar om hur kallt det kan kännas att somna ensam i sin 160 cm stora säng. Hur kallt (och kalt) det är i lägenheten när man går omkring där helt själv. Hur kallt det är i hjärteroten när man inte får vara nära den man tycker mest om i hela världen.
Nu har det alltså hänt. Han har flyttat. Börjat sitt nya liv i Karlskrona.
Och kvar sitter jag, och tycker för tillfället alldeles hemskt mycket synd om mig själv... =)
Det har varit en hektisk helg, med tidiga morgnar och tunga lyft. Vi började på lördagen med att lasta Richards grejer, åka till Malmö och hämta Måns med bohag, stanna inom IKEA och köpa en ny säng (läs mer om denna hiskeliga tingest längre ner), och sedan landa i ett strålande och varmt Karlskrona fram emot eftermiddagen.
De har fått en superfin lägenhet mitt mitt mitt i centrum. Alldeles bakom kyrkan, vid Åhlens och Hemköp för dem som känner till staden. Fjärde våningen, vindsvåning. Lyx.
Tyvärr visade det sig att den inte var så särskilt rättvist uppdelad - medan Richards rum var stort och rymligt med plats för säng och skrivbord m.m., var Måns rum i princip brett nog för en säng och inte mycket mer... de får väl byta halvvägs eller nåt...
Vi lyfte och baxade och stönade och stånkade (nämnde jag att det var fyra trappor UTAN hiss???) i flera timmar, sedan fick jag nog och stannade i lägenheten och packade upp alla grejer istället. Det gick bra, tills jag hörde några alldeles extra höga klagorop nedifrån trappan. Måns 140 cm breda säng skulle upp i lägenheten... Det gick bra de första tre våningarna, men vid vindsvåningen smalnade trappan av både på bredden och på höjden. Den kilades helt enkelt fast. Riktigt fast. Jag fick komma och hjälpa till. De fick loss den, gick ner på avsatsen och vände den. Försökte igen. Kilade fast den en gång till. Vi blev desperata. Började tala om att såga itu sängen. Jag tog fram måttbandet. De bar ner och vände den till liggande läge. Försökte igen. Den fastnade. Men vi bankade och bände och tryckte och lyfte, och när jag till slut hängde från bakändan med hela min tyngd så gick det att rucka sängen den där halva centimetern (för givetvis var det inte mer än ett par millimeter som var i vägen - är det inte alltid så???) som behövdes för att den skulle gå in. Det var årets bedrift, och jag bedyrades ett Nobelpris för min logistiska förmåga. =)
Lastbilsbilsbussen som Richard hade hyrt skulle lämnas tillbaka i HBG kl. 8.30 söndag morgon, så det var upp kl. 5 och köra för att hinna hem i tid. Det är ingen särskilt rolig väg att köra kan jag meddela. Nästan så att jag föredrar tåget, även om det sniglar sig fram...
Sen var det födelsedagsfest hos Clara, som redan är ett helt år gammal, och fullt ös med släkten. Man var trött ända in i märgen på söndagskvällen.
Bara för att spegla mitt humör igår så kom den där regnstormen... Och tågen gick inte. Så när jag suttit i Helsingör i 50 minuter åkte jag hem igen, lagom för att missa Richard med fem minuter... Ingen bra dag. Ingen bra dag alls.
Det har dock varit bättre idag, trots panik på jobb. Jag överlever. Fast det är ändå himlans synd om mig...! Hihihi!
/Sofie
Jag talar om hur kallt det kan kännas att somna ensam i sin 160 cm stora säng. Hur kallt (och kalt) det är i lägenheten när man går omkring där helt själv. Hur kallt det är i hjärteroten när man inte får vara nära den man tycker mest om i hela världen.
Nu har det alltså hänt. Han har flyttat. Börjat sitt nya liv i Karlskrona.
Och kvar sitter jag, och tycker för tillfället alldeles hemskt mycket synd om mig själv... =)
Det har varit en hektisk helg, med tidiga morgnar och tunga lyft. Vi började på lördagen med att lasta Richards grejer, åka till Malmö och hämta Måns med bohag, stanna inom IKEA och köpa en ny säng (läs mer om denna hiskeliga tingest längre ner), och sedan landa i ett strålande och varmt Karlskrona fram emot eftermiddagen.
De har fått en superfin lägenhet mitt mitt mitt i centrum. Alldeles bakom kyrkan, vid Åhlens och Hemköp för dem som känner till staden. Fjärde våningen, vindsvåning. Lyx.
Tyvärr visade det sig att den inte var så särskilt rättvist uppdelad - medan Richards rum var stort och rymligt med plats för säng och skrivbord m.m., var Måns rum i princip brett nog för en säng och inte mycket mer... de får väl byta halvvägs eller nåt...
Vi lyfte och baxade och stönade och stånkade (nämnde jag att det var fyra trappor UTAN hiss???) i flera timmar, sedan fick jag nog och stannade i lägenheten och packade upp alla grejer istället. Det gick bra, tills jag hörde några alldeles extra höga klagorop nedifrån trappan. Måns 140 cm breda säng skulle upp i lägenheten... Det gick bra de första tre våningarna, men vid vindsvåningen smalnade trappan av både på bredden och på höjden. Den kilades helt enkelt fast. Riktigt fast. Jag fick komma och hjälpa till. De fick loss den, gick ner på avsatsen och vände den. Försökte igen. Kilade fast den en gång till. Vi blev desperata. Började tala om att såga itu sängen. Jag tog fram måttbandet. De bar ner och vände den till liggande läge. Försökte igen. Den fastnade. Men vi bankade och bände och tryckte och lyfte, och när jag till slut hängde från bakändan med hela min tyngd så gick det att rucka sängen den där halva centimetern (för givetvis var det inte mer än ett par millimeter som var i vägen - är det inte alltid så???) som behövdes för att den skulle gå in. Det var årets bedrift, och jag bedyrades ett Nobelpris för min logistiska förmåga. =)
Lastbilsbilsbussen som Richard hade hyrt skulle lämnas tillbaka i HBG kl. 8.30 söndag morgon, så det var upp kl. 5 och köra för att hinna hem i tid. Det är ingen särskilt rolig väg att köra kan jag meddela. Nästan så att jag föredrar tåget, även om det sniglar sig fram...
Sen var det födelsedagsfest hos Clara, som redan är ett helt år gammal, och fullt ös med släkten. Man var trött ända in i märgen på söndagskvällen.
Bara för att spegla mitt humör igår så kom den där regnstormen... Och tågen gick inte. Så när jag suttit i Helsingör i 50 minuter åkte jag hem igen, lagom för att missa Richard med fem minuter... Ingen bra dag. Ingen bra dag alls.
Det har dock varit bättre idag, trots panik på jobb. Jag överlever. Fast det är ändå himlans synd om mig...! Hihihi!
/Sofie
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar