På sträckbänken

Måndag:

Detta inlägg måste uppenbarligen revideras. Tydligen gör jag ett gott och oerhört proffessionellt intryck. Även när jag är nervös. Att man sen gapar som en stucken gris och säger alla möjliga konstiga och halvt löjliga saker i telefonen när intervjuaren ringer upp igen, är nu istället det som få mig att gå på nålar. För saker är inte säkra förrän allting är på plats!

Ursprungligt inlägg:

Jag går och väntar, och väntar och väntar. Besked på något som jag egentligen vet att jag kommer att få nej på. Känns det iallafall som. Blä.

Ytterligare en arbetsintervju, för ett jobb som jag hemskt gärna velat ha, men där intervjusituationen gjorde mig så nervös att det kändes som om jag bara fumlade fram svaren. Resultatet känns katastrofartat. Jag uppfattade intervjuarnas (de var fyra stycken killar, vilket bidrog till nervositeten) frågor som väldigt luddiga, och när det dessutom finns språkbarriärer emellan så blir det ibland svårt att svara. Dessutom, när man sitter i en intervjusituation och får en knepig fråga, så kan man ju inte direkt säga "öh, jag måste få tänka på det i ett par minuter"...

Varför är det så, att i livet generellt så ombeds man att tänka efter ordentligt innan man svarar på saker eller fattar beslut, men när man sitter i en intervjusituation så förväntas man kunna svara på svåra frågor direkt, helst innan frågan är färdigställd? Tack och lov så babblade jag inte på de gånger jag kände att jag inte hade ett tillräckligt svar, utan tog ändå god tid på mig och svarade kärnfullt. Men, totalt var intrycket att de strök mig ur listan så fort jag gick ut ur rummet. Vilket skit! Totalt annorlunda från min förra intervju, då allt gick som på räls och jag kom jättebra överens med rekryteraren. Där fick jag ju visserligen inte heller jobbet, men jag kände att det iallafall inte berode på mitt sätt att presentera mig.

En tidsmaskin skulle vara av grymt värde nu, så att man kunde gå tillbaka och flika in små kommentarer här och där som man tycker att man missade. Suck. Nåväl, det är bara att ta nya tag och ge sig på't igen.

/Sofie