Att jag var lite av en exhibitionist har jag alltid vetat.
Varför annars tala om för världen via Facebook att jag precis äntligen släpat ändan ur vagnen och gått över gatan till SATS och tränat? Eller varför ens sitta här och dela med mig?
Men idag ifrågasatte jag alltså plötsligt mig själv. På allvar.
Varför? Varför har jag ett behov av att andra ska se mig..?
Jag BLIR sedd i mitt verkliga liv. Jag har en familj, en kärlek och vänner runt omkring mig, ett socialt nätverk där alla stöttar. Jag har en rolig och utmanande hobby där jag står längst fram i rampljuset och även leder en del av arbetet. Jag har ett jobb där moralen är hög och alla peppar varandra.
Amatörpsykologen kryper in. Typiskt storasystersymptom? Syster duktig? Föräldrarna såg inte mig när lillasyster kom. Bullshit. Jag tror snarare att det har varit tvärt om, att det var min lilla syster som fick kämpa om uppmärksamheten eftersom jag alltid verkade vara i centrum för mina föräldrars uppskattning.
Kanske är det en biverkning av det gissel som jag ser som min generations största - prestationsångesten. Vi har så många val och så många möjligheter så att vi slår knut på oss själva för att ligga på topp. Det känns som om man har en lång lista på saker som bara måste bockas av "för att alla andra har hunnit med det". Därför skriver man och förösker belysa precis allt man gör, bara för att visa att det åtminstone hänt någonting...
Men jag har ju hunnit med allt det där känns det som. Och lite till känns det som.
Kanske är det ett av universums stora hemligheter. Right up there tillsammans med meningen med livet, varför man aldrig kan nå regnbågens slut, och hur det alltid kan få plats för liiite mer efterrätt i magen...? =)
Svar, någon?
/S
Varför annars tala om för världen via Facebook att jag precis äntligen släpat ändan ur vagnen och gått över gatan till SATS och tränat? Eller varför ens sitta här och dela med mig?
Men idag ifrågasatte jag alltså plötsligt mig själv. På allvar.
Varför? Varför har jag ett behov av att andra ska se mig..?
Jag BLIR sedd i mitt verkliga liv. Jag har en familj, en kärlek och vänner runt omkring mig, ett socialt nätverk där alla stöttar. Jag har en rolig och utmanande hobby där jag står längst fram i rampljuset och även leder en del av arbetet. Jag har ett jobb där moralen är hög och alla peppar varandra.
Amatörpsykologen kryper in. Typiskt storasystersymptom? Syster duktig? Föräldrarna såg inte mig när lillasyster kom. Bullshit. Jag tror snarare att det har varit tvärt om, att det var min lilla syster som fick kämpa om uppmärksamheten eftersom jag alltid verkade vara i centrum för mina föräldrars uppskattning.
Kanske är det en biverkning av det gissel som jag ser som min generations största - prestationsångesten. Vi har så många val och så många möjligheter så att vi slår knut på oss själva för att ligga på topp. Det känns som om man har en lång lista på saker som bara måste bockas av "för att alla andra har hunnit med det". Därför skriver man och förösker belysa precis allt man gör, bara för att visa att det åtminstone hänt någonting...
Men jag har ju hunnit med allt det där känns det som. Och lite till känns det som.
Kanske är det ett av universums stora hemligheter. Right up there tillsammans med meningen med livet, varför man aldrig kan nå regnbågens slut, och hur det alltid kan få plats för liiite mer efterrätt i magen...? =)
Svar, någon?
/S
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar