...är visserligen en efter alla dessa år fantastiskt bra låt, men det var inte det jag hade tänkt skriva om idag. Nä, jag tänkte skriva om irrationella rädslor. Som man fortfarande har trots att man på pappret är mer än lovligt vuxen.
Det där med att mörker fortfarande inte är särskilt kul. Eller att täcket ska vara ordentligt säkrat nere vid fotändarna så att inte monstrena under sängen kan komma åt dem (och jag har faktiskt fått bekräftat att det är fler än jag som har denna rädsla ;).
Sen har vi ju knäppa kontrollfreaks-ocd grejer som att jag t.ex. gärna vill äta exakt lika mycket av någonting. Ta t.ex. jordnötter. Där måste jag äta i jämna par. Och äter jag halvor så ska det vara antingen halvor utan den där knölen längst ute, eller med. Inte en av var. Och helst ska jag äta lika många bitar i ena sidan av munnen som i den andra. Det är bara så superlöjligt. För vad skulle hända om jag INTE gjorde så? Jag kan tydligt märka att ju mer tillfreds jag är med livet, ju fler av dessa beteenden kan jag släppa. Och inte händer det något för det. Men man har ändå en liiiiten släng av rädsla för att nååågonting kan hända eftersom jag åt popcorn per näve istället för att dela upp dem i jämna par. Det låter ganska allvarligt när man skriver ner det såhär. Tack och lov är det ingenting som hindrar mig i min vardag, och är av en eller annan konstig anledning sammankopplat med snacks...???
Men det var ju inte det jag skulle skriva om heller. Jag skulle skriva om garaget. Vårt egna fina garage. Till vår egna fina bil. Ett garage som jag av en eller annan anledning har en irrationell rädsla för att köra in i. Det är visserligen smalare än de flesta garage, och en SAAB 9000 är bredare än de flesta andra bilar, men det FINNS plats, det ser jag ju varje gång som Richard backar in. Och backa kan jag ju faktiskt. Men det känns obehagligt varje gång. För att inte tala om när Richard är med. Då blir jag helt lamslagen och kan knappt köra alls.
Kanske kan det bero på att han mycket gärna berättar för mig hur jag ska göra innan jag ens har bett honom om det. Eller för att han är så bra på det att jag får prestationsångest. Eller för att det känns stressande att han står där bredvid bilen med Nova. För köra bil kan jag ju. Och ute i Lerberget har jag kunnat manövrera in alla bilar i garaget utan problem. Men där har man liksom en lång raksträcka innan så att man kan justera och hamna precis rakt framför och bara köra in. Vårt garage ligger sist i en räcka och precis innan en 90-gradig kurva, så det där stora härliga manövreringsutrymmet saknas. Det är icke-existerande.
Fast idag ska vi fira. För idag gick det hur bra som helst. Backade in på första försöket. Inga justeringar. Inte ett enda motorstopp. Hurra! Så det var det som var kontentan av allt det tråkiga. Att det faktiskt går bra nu! =)
Trevlig helg!
/S
Det där med att mörker fortfarande inte är särskilt kul. Eller att täcket ska vara ordentligt säkrat nere vid fotändarna så att inte monstrena under sängen kan komma åt dem (och jag har faktiskt fått bekräftat att det är fler än jag som har denna rädsla ;).
Sen har vi ju knäppa kontrollfreaks-ocd grejer som att jag t.ex. gärna vill äta exakt lika mycket av någonting. Ta t.ex. jordnötter. Där måste jag äta i jämna par. Och äter jag halvor så ska det vara antingen halvor utan den där knölen längst ute, eller med. Inte en av var. Och helst ska jag äta lika många bitar i ena sidan av munnen som i den andra. Det är bara så superlöjligt. För vad skulle hända om jag INTE gjorde så? Jag kan tydligt märka att ju mer tillfreds jag är med livet, ju fler av dessa beteenden kan jag släppa. Och inte händer det något för det. Men man har ändå en liiiiten släng av rädsla för att nååågonting kan hända eftersom jag åt popcorn per näve istället för att dela upp dem i jämna par. Det låter ganska allvarligt när man skriver ner det såhär. Tack och lov är det ingenting som hindrar mig i min vardag, och är av en eller annan konstig anledning sammankopplat med snacks...???
Men det var ju inte det jag skulle skriva om heller. Jag skulle skriva om garaget. Vårt egna fina garage. Till vår egna fina bil. Ett garage som jag av en eller annan anledning har en irrationell rädsla för att köra in i. Det är visserligen smalare än de flesta garage, och en SAAB 9000 är bredare än de flesta andra bilar, men det FINNS plats, det ser jag ju varje gång som Richard backar in. Och backa kan jag ju faktiskt. Men det känns obehagligt varje gång. För att inte tala om när Richard är med. Då blir jag helt lamslagen och kan knappt köra alls.
Kanske kan det bero på att han mycket gärna berättar för mig hur jag ska göra innan jag ens har bett honom om det. Eller för att han är så bra på det att jag får prestationsångest. Eller för att det känns stressande att han står där bredvid bilen med Nova. För köra bil kan jag ju. Och ute i Lerberget har jag kunnat manövrera in alla bilar i garaget utan problem. Men där har man liksom en lång raksträcka innan så att man kan justera och hamna precis rakt framför och bara köra in. Vårt garage ligger sist i en räcka och precis innan en 90-gradig kurva, så det där stora härliga manövreringsutrymmet saknas. Det är icke-existerande.
Fast idag ska vi fira. För idag gick det hur bra som helst. Backade in på första försöket. Inga justeringar. Inte ett enda motorstopp. Hurra! Så det var det som var kontentan av allt det tråkiga. Att det faktiskt går bra nu! =)
Trevlig helg!
/S
2 kommentarer:
haha, Jag får bara panik av att Richard sitter brevid mig när jag kör ..-Ser du nu skylten? - Det kommer en stop skylt här framme!- du kör lite för fort, det är faktiskt 50!. och så fortsätter det alltid...haha..Men grattis!..Puss och kram
=) Klassiskt!
Skicka en kommentar