Det finns dom som säger att skadeglädje är den enda sanna glädjen. Det har jag aldrig förstått. Jag är mycket mer benägen att hålla mig till uttrycket att delad glädje är dubbel glädje. Ofta MÅNGdubbel glädje. Glädjeämnen finns det ju tack och lov många av i livet, bara man är öppen och mottaglig, och då är det väl klart att man ska vara glad. Oavsett om lyckan är ens egen, eller någon annans.
På väg hem i lördagsnatten igår råkade jag och Richard hoppa på samma buss som en tidigare väldigt central person i mitt liv, som jag dessvärre inte alls har kontakt med längre. Vad som kunde blivit en ganska awkward moment artade sig till ett väldigt trevligt halvtimmeslångt samtal om livet. Ett slags speedad version av catch up. Jag har världens mest tolerante pojkvän som artigt satt bredvid och lyssnade och försökte hänga med i samtalet bäst han kunde när vi talade om gamla klasskompisar, människor från svunnen tid, familjemedlemmar och allt möjligt annat mellan himmel och jord.
Det har hänt mycket i våra liv sedan vi sågs senast. Tror att det var mer än tre år sedan sist. Han är lyckligt gift nu, har skaffat villa, och vovve. Hann dock inte avhandla om han har Volvo. =) Hans drömmar slår in, en efter en. Och jag är så glad för hans skull. Hans glädje liksom bubblade över i mig, och jag kom ihåg alla hans drömmar och idéer och tankar som han hade för alla dessa år sedan då vi fortfarande var nära. Som jag log. Och som jag unnar honom detta livet.
Det är det som är härligt med människor som man brytt sig om. Att man faktiskt fortsätter att bry sig om. Vilja gott. Önska väl. Att hjärtat liksom hoppar till av glädje för någon annan ibland är ytterst nyttigt. Att få dela en annan persons glädje sådär påminde mig om, och fick mig att känna mig tacksam över, min egen lycka. Hur underbart jag har det i mitt liv. Så många glädjeämnen det finns.
Jag bara önskar honom lycka till på det största äventyret av alla, det som väntar strax runt hörnet. Det kommer han att bli bäst i världen på, det är det han var född till att göra.
/S
På väg hem i lördagsnatten igår råkade jag och Richard hoppa på samma buss som en tidigare väldigt central person i mitt liv, som jag dessvärre inte alls har kontakt med längre. Vad som kunde blivit en ganska awkward moment artade sig till ett väldigt trevligt halvtimmeslångt samtal om livet. Ett slags speedad version av catch up. Jag har världens mest tolerante pojkvän som artigt satt bredvid och lyssnade och försökte hänga med i samtalet bäst han kunde när vi talade om gamla klasskompisar, människor från svunnen tid, familjemedlemmar och allt möjligt annat mellan himmel och jord.
Det har hänt mycket i våra liv sedan vi sågs senast. Tror att det var mer än tre år sedan sist. Han är lyckligt gift nu, har skaffat villa, och vovve. Hann dock inte avhandla om han har Volvo. =) Hans drömmar slår in, en efter en. Och jag är så glad för hans skull. Hans glädje liksom bubblade över i mig, och jag kom ihåg alla hans drömmar och idéer och tankar som han hade för alla dessa år sedan då vi fortfarande var nära. Som jag log. Och som jag unnar honom detta livet.
Det är det som är härligt med människor som man brytt sig om. Att man faktiskt fortsätter att bry sig om. Vilja gott. Önska väl. Att hjärtat liksom hoppar till av glädje för någon annan ibland är ytterst nyttigt. Att få dela en annan persons glädje sådär påminde mig om, och fick mig att känna mig tacksam över, min egen lycka. Hur underbart jag har det i mitt liv. Så många glädjeämnen det finns.
Jag bara önskar honom lycka till på det största äventyret av alla, det som väntar strax runt hörnet. Det kommer han att bli bäst i världen på, det är det han var född till att göra.
/S
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar