Idag satt jag som vanligt och surfade lite på nästa blogg-knappen (nothing out of the ordinary today, thank you very much!), när det plötsligt slog mig:
Varför ber alla bloggare i princip om ursäkt för sin existens?
Jag menar, man har väl skapat sin blogg av en orsak? I mitt fall finns det flera anledningar.
1. Jag har aldrig varit bra på att skriva dagbok. Det blir som med många av mina projekt en bra början men sen går det utför. En blogg känns lite mer hanterligt för där behöver man inte skriva varje dag och inte långa invecklade berättelser heller.
2. Ni som känner mig väl vet att jag är typ näst sämst på jorden att hålla kontakten med mina nära och kära (sämst är nog Gud, som inte hört av sig till mänskligheten på snart 2000 år). Därför är en blogg ett bra sätt att dela vad som händer i livet och kanske t.o.m. låta det fastna på kameralinsen nån gång emellanåt.
Jag har inga ambitioner med min blogg. Vill inte att den ska vara världsomvälvande, och blir inte olycklig om den aldrig får mer än 10 000 träffar. Den finns för att jag tycker att den är ett bra sätt att uttrycka mig med, och är glad att det finns ett så enkelt sätt att göra det på. Jag vill inte be om ursäkt för att jag tar plats i cyberrymden, de som hittar hit gör det nästan helt säkert av en anledning och VILL läsa vad jag har postat.
Så verkar det inte vara rent generellt. Det finns fullt av "Läs inte denna blogg, jag är dum i huvudet" (jo, det stod faktiskt så), "Denna blogg är bara för idioter som jag", "Jag har inget viktigt att säga, men tack för att du tittade in" m.fl.m.fl. Varför lägger man ner tid på en blogg som man uppenbarligen inte är särskilt stolt över, särskilt nöjd med eller särskilt glad för?
Då läser jag nästan hellre hallelujamänniskornas inlägg med fullt av glada tillrop, för de har iaf något som de tror på att förmedla. Eller kör de självutnämnda idioterna bara med någon sorts omvänd psykologi som jag inte alls fattar?
/S
Varför ber alla bloggare i princip om ursäkt för sin existens?
Jag menar, man har väl skapat sin blogg av en orsak? I mitt fall finns det flera anledningar.
1. Jag har aldrig varit bra på att skriva dagbok. Det blir som med många av mina projekt en bra början men sen går det utför. En blogg känns lite mer hanterligt för där behöver man inte skriva varje dag och inte långa invecklade berättelser heller.
2. Ni som känner mig väl vet att jag är typ näst sämst på jorden att hålla kontakten med mina nära och kära (sämst är nog Gud, som inte hört av sig till mänskligheten på snart 2000 år). Därför är en blogg ett bra sätt att dela vad som händer i livet och kanske t.o.m. låta det fastna på kameralinsen nån gång emellanåt.
Jag har inga ambitioner med min blogg. Vill inte att den ska vara världsomvälvande, och blir inte olycklig om den aldrig får mer än 10 000 träffar. Den finns för att jag tycker att den är ett bra sätt att uttrycka mig med, och är glad att det finns ett så enkelt sätt att göra det på. Jag vill inte be om ursäkt för att jag tar plats i cyberrymden, de som hittar hit gör det nästan helt säkert av en anledning och VILL läsa vad jag har postat.
Så verkar det inte vara rent generellt. Det finns fullt av "Läs inte denna blogg, jag är dum i huvudet" (jo, det stod faktiskt så), "Denna blogg är bara för idioter som jag", "Jag har inget viktigt att säga, men tack för att du tittade in" m.fl.m.fl. Varför lägger man ner tid på en blogg som man uppenbarligen inte är särskilt stolt över, särskilt nöjd med eller särskilt glad för?
Då läser jag nästan hellre hallelujamänniskornas inlägg med fullt av glada tillrop, för de har iaf något som de tror på att förmedla. Eller kör de självutnämnda idioterna bara med någon sorts omvänd psykologi som jag inte alls fattar?
/S
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar