Ibland drömmer mån sådär konstiga saker. Ni vet, som inte har någon relation alls till verkligheten, och där man inte alls kan luska ut varför man drömmer just det här.
Jag ska sjunga på ett bröllop i sommar, så därför kan jag förstå vissa delar av drömmen, men inte andra.
Jag har alltså inatt med en klump av panik nämligen arrangerat mitt eget bröllop, ett bröllop som hade en förberedelsefas på tre veckor. AAARRRGGGHHH!!!
Men inte nog med det, INGEN ville hjälpa mig, inte ens brudgummen (Richard, och inte någon annan fantasiman), och jag blev ständigt avbruten av alla möjliga och omöjliga utflykter som min släkt tyckte att jag skulle gå på nu när jag skulle gifta mig. Bl.a. en tur ner till Tyskland för att kolla på ett betonggrått radhusområde som min farfar byggt (nog för att han varit byggmästare och murat ihop både det ena och det andra, men i Tyskland...???). Dessutom tog Molle med mig till en läskig modellstad av Helsingborg (det skulle föreställa det men liknade inte det Helsingborg som jag känner till. Det visade sig att en massa av husen på Tågaborg hade underjordiska våningsplan en masse, vissa gick säkert tio-femton våningar ner. (Här härleder jag drömmen till en diskussion som jag hade med mina arbetskolleger igår om strukturellt dåliga underjordiska parkeringskällare som riskerar att dra med sig omkringliggande hus om de rasar). Sist men inte minst fanss det en väldigt realistisk avspegling av stadens avloppsutsläpp, och hela förevisningen avslutades med att man skulle hoppa ner i en bassäng som till stor del bestod av detta avloppsvatten (vad fan kan det betyda?). Det var ingen bra idé tyckte jag eftersom det var min bröllopsdag, men i kom jag iaf.
När det börjar närma sig vigselceremoni inser jag att jag inte har någon form av brudbukett, så jag får för mig att jag ska binda min egen. Av någon anledning har min mamma en hel massa halvvissna snittblommor hemma, alla vackert babyrosa, vilket absolut inte är en färg som jag vill ha. Men, men, nöden har ingen lag, så jag sätter igång med att binda ihop rosa rosor, gerberas och nåt annat luddigt rosa, varvat med halvvissna gröna blad. Urtjusigt, not. Här börjar jag så smått få panik och inser att det nog inte kommer att bli en bra dag, men eftersom jag lovat mina föräldrar att jag ska ha ett traditionellt kyrkbröllop så kan jag liksom inte hoppa av. Jag blir ovän med min pappa, och slänger ur mig att han nu minsann inte ska få föra mig till altaret, samtidigt som jag tänker "men, skulle han gjort det oavsett, man kanske ska gå med brudgummen?" (tänk så mycket av samtidsdebatten man snappar upp trots att man bara läser tidningarnas löpsedlar).
Till slut bär det av mot vigselceremonin, jag har absolut inget minne av vad det är jag har på mig, men antagligen är det alltså ingenting som är särskilt minnesvärt. Väl framme kommer dock kronan på verket: Richard har valt att ha kläning på sig till vigselceremonin! Jo minsann, han vill känna sig lika fin som mig, bruden! Ur bilen kliver han in ett skogsgrönt sammetsfodral med slits och lagom långt släp. Då får jag nog, kreverar och kräver att vigseln ställs in om han inte åtminstone byter om till sin fina nya manchesterkostym.
Hur det går? Det får vi nog aldrig veta, för just då ringer väckarklockan, i detta fall nästan som en räddande ängel.
It can only get better from here, right...? =)
/S
Jag ska sjunga på ett bröllop i sommar, så därför kan jag förstå vissa delar av drömmen, men inte andra.
Jag har alltså inatt med en klump av panik nämligen arrangerat mitt eget bröllop, ett bröllop som hade en förberedelsefas på tre veckor. AAARRRGGGHHH!!!
Men inte nog med det, INGEN ville hjälpa mig, inte ens brudgummen (Richard, och inte någon annan fantasiman), och jag blev ständigt avbruten av alla möjliga och omöjliga utflykter som min släkt tyckte att jag skulle gå på nu när jag skulle gifta mig. Bl.a. en tur ner till Tyskland för att kolla på ett betonggrått radhusområde som min farfar byggt (nog för att han varit byggmästare och murat ihop både det ena och det andra, men i Tyskland...???). Dessutom tog Molle med mig till en läskig modellstad av Helsingborg (det skulle föreställa det men liknade inte det Helsingborg som jag känner till. Det visade sig att en massa av husen på Tågaborg hade underjordiska våningsplan en masse, vissa gick säkert tio-femton våningar ner. (Här härleder jag drömmen till en diskussion som jag hade med mina arbetskolleger igår om strukturellt dåliga underjordiska parkeringskällare som riskerar att dra med sig omkringliggande hus om de rasar). Sist men inte minst fanss det en väldigt realistisk avspegling av stadens avloppsutsläpp, och hela förevisningen avslutades med att man skulle hoppa ner i en bassäng som till stor del bestod av detta avloppsvatten (vad fan kan det betyda?). Det var ingen bra idé tyckte jag eftersom det var min bröllopsdag, men i kom jag iaf.
När det börjar närma sig vigselceremoni inser jag att jag inte har någon form av brudbukett, så jag får för mig att jag ska binda min egen. Av någon anledning har min mamma en hel massa halvvissna snittblommor hemma, alla vackert babyrosa, vilket absolut inte är en färg som jag vill ha. Men, men, nöden har ingen lag, så jag sätter igång med att binda ihop rosa rosor, gerberas och nåt annat luddigt rosa, varvat med halvvissna gröna blad. Urtjusigt, not. Här börjar jag så smått få panik och inser att det nog inte kommer att bli en bra dag, men eftersom jag lovat mina föräldrar att jag ska ha ett traditionellt kyrkbröllop så kan jag liksom inte hoppa av. Jag blir ovän med min pappa, och slänger ur mig att han nu minsann inte ska få föra mig till altaret, samtidigt som jag tänker "men, skulle han gjort det oavsett, man kanske ska gå med brudgummen?" (tänk så mycket av samtidsdebatten man snappar upp trots att man bara läser tidningarnas löpsedlar).
Till slut bär det av mot vigselceremonin, jag har absolut inget minne av vad det är jag har på mig, men antagligen är det alltså ingenting som är särskilt minnesvärt. Väl framme kommer dock kronan på verket: Richard har valt att ha kläning på sig till vigselceremonin! Jo minsann, han vill känna sig lika fin som mig, bruden! Ur bilen kliver han in ett skogsgrönt sammetsfodral med slits och lagom långt släp. Då får jag nog, kreverar och kräver att vigseln ställs in om han inte åtminstone byter om till sin fina nya manchesterkostym.
Hur det går? Det får vi nog aldrig veta, för just då ringer väckarklockan, i detta fall nästan som en räddande ängel.
It can only get better from here, right...? =)
/S
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar