Jag tror att det är för att det börjar dra ihop sig till den där tiden i månaden då allt blir känslosamt, vad som helst som rör ens hjärta får en att brista ut i tårar eller sucka djupt, eller bli helt euforisk av glädje. Hormoner. För hur annars kan det vara så att jag fann mig själv sittandes framför TV-apparaten för ett par timmar sedan med en sprängande stolt känsla i bröstet när vår alldeles egna svenska guldklimp Charlotte Kalla tog sig över mållinjen och vann damernas Tour de Ski??? Varför är jag en av de där idrottsfanatikerna som jag ibland skrattar åt, som älskar att kolla på sport och bara vill att sverige (eller det lag/den person man hejar på) ska vinna vinna vinna??? Och varför just i sport??? Jag som aldrig någonsn varit intresserad av att utöva sport, och inte ens har någon fjuttig liten barndmspokal eller plakett någonstans hemma, jag sitter allt som oftast klistrad vid TV:n när det gäller.
Tack och lov är jag dock ingen sådan person som sörjer särskilt länge ifall det skulle vara så att det inte går bra. Jag slår inte sönder saker, gråter, skriker eller gör livet surt för min omgivning. Det tycker jag bara man har rätt till om man personligen förlorat. Jaja, någon skidåkare lär jag iallafall aldrig bli, den lilla snökaskad som kom in över sydsverige igår kväll och lyste upp natten har idag, som väntat, förvandlats till en mindre angenäm geggamojja som vi stackare tvingas pulsa runt i. Blä.
Och till råga på allt är vi utbjudna till Lerberget, och eftersom svarta faran inte har några vinterdäck så blir det bussen för vår del. Ännu mer pulsande. :)
/Sofie
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar