Personlighetsförändring

Jag har kommit fram till att jag är en person som alltid oroar mig. Precis som att hypokondrikern alltid måste vara sjuk någonstans för att kunna känna sig frisk (oxymoron), så känns det som om jag måste oroa mig för att allt ska kunna gå som det ska.

I månader har jag gått och oroat mig över min ekonomiska situation, mitt liv, min yrkesmässiga karriär och what not. Det vet ju särskilt ni som läst denna blogg. Det har inte varit någon rolig vånda, nej fy attan.

Och så nu, när det finns en glimt och ett frö till hopp om ljusning, blir det bättre då? Nepp, skulle icke tro det. Nu går jag och oroar mig för precis allting som kan gå fel fram tills att detta lilla frö har slagit rot. För varför ska allt gå som på räls?

Jag har funderat lite över hur det kan komma sig att det är så. Uppväxt? All fokus på allt som kan gå fel istället för allt som är bra har uppenbarligen satt någon form av psykologiska spår. Säkerhet? Det kanske är bättre att förbereda sig mentalt på saker som kan gå fel så att man inte blir alltför nedslagen om så blir fallet. Fast kan man å andra sidan njuta av det positiva då? Damage-control? Om det är något som är positivt med det hela så är det ju att man lär sig en väldig massa om hur brett ens fokusområde kan vara. Att inte ha en odelat positiv bild gör att man tänker efter väldigt många gånger före, och får en mer mångfacetterad bild av verkligheten.

Den här delen av mig som oroar sig stämmer väldigt dåligt överens med den bild jag annars har av mig själv. Jag brukar beskriva mig själv som en väldigt positiv person - och det vidhåller jag att jag ändå är. För jag har sällan problem med att se odelat positivt på saker som andra berättar. Jag har alltid lätt för att se positiva utkomster av saker, och strävar alltid efter att se och framhålla det positiva även i svåra situationer. Det kanske är så det är. Jag är väldigt positiv på ytan och projicerar en väldigt positiv bild till andra, men så inombords är man lite av ett vrak. Knepigt det här med psykologi. Nu får man bara hoppas på att inga potentiella arbetsgivare läser detta och tycker att man är lite väl mycket Freud för sitt eget bästa... =)

/S