Spontanitet

Ibland blir det inte som man tänkt sig... =)

Jag har inte svårt för att vara spontan, men jag gillar ju att saker och ting går som man planerar...

Igår hade jag lyckats övertyga Richard om att det var dags att åka till IKEA för att äntligen skaffa en ny överdragsklädsel till vår Ektorp-soffa. Från vit (Njae, vår "vita" klädsel är efter fyra år tyvärr inte sådär snövit längre...)

Till röd manchester. Mums. Sådär härligt röd färg som kommer att passa perfekt i vårt vardagsrum tillsammans med ryamattan och gardinveporna och allt det andra. Att Richard ÄNTLIGEN tyckte att det var en fin idé med ny klädsel var fantastiskt.


Då är det desto mer fantastiskt att vi kom därifrån med EN SÄNG! EN SÄÄÄÄÄNG! EN JÄÄÄÄÄÄTTTEEEESSSÄÄÄNNNGGG!

Vi har ju gått och kollat på nya säng hur länge som helst, fastnat för en resårbotten och en bäddmadrass, men inte haft råd att köpa den (6000 spänn är ändå rätt mkt pengar att bara hosta upp sådär - särskilt när man har varit fattig halvtidsarbetare).

Så igår skulle vi gå och hämta sofföverdraget (och en skitcool NY-tavla över Flatiron-building), och gled förbi fyndhörnan. jag går ALLTID till fyndhörnan, har dock ALDRIG hittat något som ens intresserat mig det minsta. Men igår så stod den där. SULTAN SVANEHOLM, 160 cm bred, och 2000kr billigare än vanligt! Defekten var inte ens en defekt, den var lite smutsig i ena hörnan, och så hade de kapat priset så rejält. Fantastiskt sa vi, och blev plötsligt övertygade om att den skulle få följa med hem. För billigare än så här kommer vi nog aldrig hitta en ny resårbotten.

Att vi sen fick köpa en orabatterad bäddmadrass får vi tåla - SULTAN TUVEBO är helt underbar, jag känner mig som en prinsessa!

Nu är alltså verkligheten den att vi har en säng som har billigare resårbotten än bäddmadrass, men ett helt underbart sängpaket för strax över 4000 kr! Najs!

Hemresan var desto roligare - först när vi skulle hiva upp resårbottnen på bilen... Lilla jag hade precis greppat tag om allt och skulle till att lyfta, när någon bakom vrålar "behöver ni hjälp"? Fram klampar Sturske Laban á 120 kg muskler, hivar tag i madrassen tillsammans med en plötsligt ganska liten RIchard, och stjälper upp den på taket som ingenting. Tackar så mycket, vilken hjälte, sa jag.

Tyvärr var inte Sturske Laban på plats när madrassen skulle bäras från bilen (som, hör och häpna, fick en parkeringsplats alldeles intill porten nästan), så jag och Richard kämpade och stretade och slet (och smutsade ner bäddmadrassen lite mer). Efter femton minuters slit och släp var den trots allt uppkånkad för två trappor och inlassad i lägenheten. Puha. Det känns dock i axlar, armar, rygg och nacke idag. Ingen ergonomisk bärteknik var det.

Men, det kan man ta när man kommer att sova som på moln de kommande 25 åren! =)

/Sofie