bild härifrån
...känns ingenting bra...
Idag är en sådan dag.
När man bara vill gå och dra täcket över huvudet
och krypa fram när känslan av oförklarlig ledsamhet passerat.
Alla kvinnor förstår varför jag känner såhär. :)
Varför man just på sådana här dagar hittar två leverfläckar på ryggen som ser ut att ha vuxit hysteriskt snabbt och som man bara vill låta en läkare titta på och ta bort. Men så är det helgdag, mottagningarna är stängda, och dessutom måste man gå till en allmänläkare först och sedan bli remitterad och en allmän hälsoundersökning kostar ju massvis med pengar och när ska jag överhuvudtaget ha tid att gå dit. Och tänk om det är cancer jag har, tänk om jag måste börja hålla mig ifrån solen, jag som ska på semester till Egypten om ett par månader. Och tänk om man måste börja käka cellgifter, och då kan man ju bli steril, och jag som aldrig hunnit få några barn, och tänk om det är så allvarligt att man måste börja behandling på en gång så att man inte ens hinner mogna några egna ägg och ta ut och frysa ner. Och tänk om det inte finns något att göra och man inte lever så länge till...
Varför får man sådana här tankar just en gråmulen och allmänt pissig dag som denna, när man inte kan göra nånting - inte ens gå till akuten för tillfällig hypokondri-mani eftersom den är nedstängd... BLÄ säger jag bara. BLÄ BLÄ BLÄ!
Sen blir det inte bättre av att jag igår kom hem och sjabblade till min danska internetbankskod så att jag inte kommer åt mina lönepengar förrän tidigast i nästa vecka, att mitt ansikte är helt prickigt av dålig hy, att mitt hår känns som en enda stor buske av vildvuxna grenar, att mina tänder känns som om de står åt alla olika håll, att min mage hänger som en stor otymplig hudflik, att mina fötter luktar illa, att jag för tillfället är allmänt sämst i världen på allt, och att jag dessutom måste ge mig ut utanför dörren om ett par timmar för att fira Richards brorsas födelsedag...
Ja, ni fattar. En dag man helst bara vill glömma.
Jag hoppas bara att det går över tills imorgon, för då ska jag klämkäckt hoppa på en buss klockan åtta på morron och bege mig till Västerås över helgen och tävla i barbershop-NM... Måtte vem det än är som bestämmer där uppe i de övre regionerna av himlavalvet vara nådig och skänka mig gott humör och immunitet mot onda, självdestruktiva tankar...
/Sofie
Idag är en sådan dag.
När man bara vill gå och dra täcket över huvudet
och krypa fram när känslan av oförklarlig ledsamhet passerat.
Alla kvinnor förstår varför jag känner såhär. :)
Varför man just på sådana här dagar hittar två leverfläckar på ryggen som ser ut att ha vuxit hysteriskt snabbt och som man bara vill låta en läkare titta på och ta bort. Men så är det helgdag, mottagningarna är stängda, och dessutom måste man gå till en allmänläkare först och sedan bli remitterad och en allmän hälsoundersökning kostar ju massvis med pengar och när ska jag överhuvudtaget ha tid att gå dit. Och tänk om det är cancer jag har, tänk om jag måste börja hålla mig ifrån solen, jag som ska på semester till Egypten om ett par månader. Och tänk om man måste börja käka cellgifter, och då kan man ju bli steril, och jag som aldrig hunnit få några barn, och tänk om det är så allvarligt att man måste börja behandling på en gång så att man inte ens hinner mogna några egna ägg och ta ut och frysa ner. Och tänk om det inte finns något att göra och man inte lever så länge till...
Varför får man sådana här tankar just en gråmulen och allmänt pissig dag som denna, när man inte kan göra nånting - inte ens gå till akuten för tillfällig hypokondri-mani eftersom den är nedstängd... BLÄ säger jag bara. BLÄ BLÄ BLÄ!
Sen blir det inte bättre av att jag igår kom hem och sjabblade till min danska internetbankskod så att jag inte kommer åt mina lönepengar förrän tidigast i nästa vecka, att mitt ansikte är helt prickigt av dålig hy, att mitt hår känns som en enda stor buske av vildvuxna grenar, att mina tänder känns som om de står åt alla olika håll, att min mage hänger som en stor otymplig hudflik, att mina fötter luktar illa, att jag för tillfället är allmänt sämst i världen på allt, och att jag dessutom måste ge mig ut utanför dörren om ett par timmar för att fira Richards brorsas födelsedag...
Ja, ni fattar. En dag man helst bara vill glömma.
Jag hoppas bara att det går över tills imorgon, för då ska jag klämkäckt hoppa på en buss klockan åtta på morron och bege mig till Västerås över helgen och tävla i barbershop-NM... Måtte vem det än är som bestämmer där uppe i de övre regionerna av himlavalvet vara nådig och skänka mig gott humör och immunitet mot onda, självdestruktiva tankar...
/Sofie
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar