Ensam

Jag har varit ute och rest en massa under de åren som jag har varit tillsammans med Richard. Kortare och längre sejourer, men en hel massa nätter borta iaf. Det har inte Richard. Han ligger alltid bredvid mig när jag vaknar (han går dock sällan och läger sig samtidigt som jag). Så bara för att han ska bort i två nätter för att gå på antagning i Blekinge känns det helt plötsligt jättejobbigt. Lägenheten kommer att eka, och om den inte ekar så kommer den att knaka och knarra och låta konstigt... 28 år och spökrädd. Det är inte klokt. Kan trots allt peppa mig själv med att det inte är någonting jämfört med de TRE VECKOR han var borta i Marocko. Huga, det var hemskt! Men, det är väl bara att vänja sig, chansen är ju att det är så jag kommer att tillbringa framtiden om allt går som det ska... =)

/S