Realiteten börjar så sakta slå mig... Det finns alltså en ganska så reell risk att jag om två månader blir ensamboende, ensamhushåll, själv i min 1.60-säng... Fy vad jag INTE ser fram emot det!
Samtidigt är jag självklart världens lyckligaste OM det blir så, eftersom livet får en efterlängtad vändning för Richard, och hans liv verkligen kan starta...
Men FY vad jobbigt det kommer att bli...
Jag pendar från vecka till vecka (hahaha) mellan att vilja flytta till Danmark, och att bo kvar i S. Just nu känns det som att skit samma att det kommer att kosta 3500kr mer i månaden att bo kvar (med extra hyra och fortsatt pendlarkort, fast å andra sidan, var hittar jag en lägenhet i Helsingör för 2500SEK?), för det är mitt HEM, och jag kan inte tänka mig att bo någon annanstans... Jag bara älskar vår lägenhet. Och även om det ÄR jobbigt att pendla 4 timmar varje dag, så får jag ju numera en hel del privata grejer utrett under tiden. Nu gäller det bara att vid utvecklingssamtalet kunna förhandla till sig en timme om dan på tåget till arbetstid... =)
MEN fy, vilken klump det är i magen. Efter nästan åtta år, så ska han flytta. Flytta flera timmar bort... Jag vet ju iofs många som klarat av sånt, men det känns ändå så overkligt, och hemskt, och jobbigt, och ENSAMT! Men, det är väl lika bra att ställa in sig på det, för samtidigt som mitt hjärta har gått mitt itu, så finns det inget annat det hoppas än att det verkligen ska bli så...
/S
Samtidigt är jag självklart världens lyckligaste OM det blir så, eftersom livet får en efterlängtad vändning för Richard, och hans liv verkligen kan starta...
Men FY vad jobbigt det kommer att bli...
Jag pendar från vecka till vecka (hahaha) mellan att vilja flytta till Danmark, och att bo kvar i S. Just nu känns det som att skit samma att det kommer att kosta 3500kr mer i månaden att bo kvar (med extra hyra och fortsatt pendlarkort, fast å andra sidan, var hittar jag en lägenhet i Helsingör för 2500SEK?), för det är mitt HEM, och jag kan inte tänka mig att bo någon annanstans... Jag bara älskar vår lägenhet. Och även om det ÄR jobbigt att pendla 4 timmar varje dag, så får jag ju numera en hel del privata grejer utrett under tiden. Nu gäller det bara att vid utvecklingssamtalet kunna förhandla till sig en timme om dan på tåget till arbetstid... =)
MEN fy, vilken klump det är i magen. Efter nästan åtta år, så ska han flytta. Flytta flera timmar bort... Jag vet ju iofs många som klarat av sånt, men det känns ändå så overkligt, och hemskt, och jobbigt, och ENSAMT! Men, det är väl lika bra att ställa in sig på det, för samtidigt som mitt hjärta har gått mitt itu, så finns det inget annat det hoppas än att det verkligen ska bli så...
/S
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar