Varför deppar fröken positiv?

Jag har alltid sett på mig själv som glad och positiv. Och inte då på det klichéaktiga anställningsintervjuaktiga sättet, men jag sätter faktiskt ära i att se positivt på livet.

Jag brukar också få det omdömet av andra. Att jag alltid är glad och full av positiv tillförsikt. Och jag känner att "de har nog rätt".

Ändå går jag här och känner mig deppig eftersom mitt liv som gräsänka inte alls var något jag längtat efter. Jag har spenderat otaliga timmar med att tycka ganska synd om mig själv. Åhhh, vad många dagar (betänk, hela fem stycken) innan jag får se honom igen. Värre än en fjortis.

I lördags, när jag bäddade sängen, fick jag så världens halleluja moment, eller en ödets käftsmäll, eller en tankeställare iaf. Varför går jag här och gnäller över fem dagar? Herregud, vi har ju klarat fyra MÅNADER i sär tidigare!!! Det var som om jag över huvud taget inte tänkt på den långa period för tre år sedan när jag bara tog mitt pick och pack och stack.

Är det bara för att denna gången är det jag som lämnats kvar i vardagen, månntro?

Hur som helst. Vecka 6 i sär känns plötsligt inte alls så betungande, och jag kan faktiskt till och med tro att jag kan överleva att inte få träffa Richard helg nr. 8...

Det är vad jag kallar optimism och progress! =)

/S