Nova...

Hej världen, nu är jag här!

Så har det hänt. Det största som hänt. Universum har fått en ny medelpunkt och man känner rätt så fundamentalt att livet skakats i sina grundvalar och aldrig kommer att bli det samma. Men det är en omvälvande och alldeles underbar känsla. Självklart. Jag unnar verkligen alla denna känsla.

Nova var en envis bebis redan inne i magen, och ville inte riktigt bestämma sig för att komma ut och hälsa på världen. Efter värkarna natten till onsdag var det lugna gatan hela dagen, men sedan kom de tillbaka under kvällen, allt tätare och kraftigare. Det blev alltså ingen sömn den natten heller. Jag låg i badkaret i flera timmar, Richard försökte vila lite, men när klockan var runt fem så bestämde vi oss för att åka in och åtminstone kolla om det hade hänt något. Det hade det, jag var öppen 3-4 cm och väl på gång, så vi fick stanna kvar. Jag hoppade i badet igen - det var värsta SPA-känslan med ett stort badkar, levande ljus som enda belysning och musik på låg volym. Där inne låg vi i tre timmar ungefär, med bara små avbrott för barnmorskan som kollade att bebisens puls var OK.

Klockan tio var jag färdigbadad, och då hade det nått upp i sju centimeter. Jag fortsatte kämpa med värkarna, och tog lustgas (som jag egentligen varit lite halvrädd för att använda, eftersom jag inte ville må illa), som funkade finfint. Vi var ömsom uppe och gick, ömsom satt jag på pilatesboll. Tyvärr stannade allting av, och inte ens när de tog hål på hinnorna klockan halv ett så gick det framåt. Så från tio till fyra hände i princip ingenting, en centimeter kanske. Det gjorde bara jätteont, och jag fikc mer och mer lustgas. Det började verkligen kännas som en riktig kamp, och jag blev mer och mer introvert. Richard masserade och hjälpte bäst han kunde, men det var svårt för honom tror jag eftersom jag inte var så lätt att få kontakt med. Ny barnmorska tog vid, men jag var så trött och hade så ont att jag knappt hälsade på henne. Usch, det har jag fortfarande lite dåligt samvete för, men jag blev snällare sedan.

När det gått ytterligare två timmar och jag fortfarande inte var helt öppen (det var en envis kant som inte ville ge med sig trots att de försökte hjälpa till på alla sätt) och helt slut, kom det in en narkosläkare och la en mild EDA, så att jag kunde få vila lite mellan värkarna åtminstone. Så skönt det var, jag kunde lägga lustgasen och ta igen mig i en liten stund innan krystvärkarna kom igång.

Jag hade tänkt mig att föda på pall, eftersom jag hört så mycket gott om det, och t.o.m. "fuskat" mig in i studien för att få tillgång till den, men det blev snart tydligt att den inte var något för mig. Det hände ingenting på femton minuter, och då var jag redo att ge upp. Tack och lov gjorde inte barnmorskorna det, de fick upp mig i sängen igen och testade en annan teknik. Jag fick ha dragkamp med en av barnmorskorna istället - vi höll om varsin ände av ett lakan, och då tog krystvärkarna alldeles rätt. Mindre än femton minuter senare, kl. 19.17, var hon ute. Och det ÄR ju verkligen så att man glömmer allt det onda direkt. DIREKT! Jag minns inte ens värksmärtan. Jag minns att jag hade ont, men jag kan liksom inte återkalla HUR ont, eller själva känslan. Utdrivningsskedet gjorde ju självklart ont, men eftersom man visste att det var sluttampen, och att man kunde känna bebisen förflytta sig framåt, så var det uthärdligt på ett annat sätt.

Nova kom direkt upp till mig på bröstet, och sen låg hon där i flera timmar. Richard klippte navelsträngen, jag blev sydd, och hela tiden låg hon där och spanade och sökte kontakt. Helt fantastiskt. Till slut var det faktiskt vi som fick be dem om att väga och mäta eftersom vi var nyfikna. Och om Richard hade fått rätt om att det var en tjej så fick jag rätt i att det var en dunderklump jag burit omkring på: 4060g! 50 cm lång var hon, riktigt knubbig! =)

Nova alldeles nykläckt, två minuter gammal ungefär

Klockan midnatt var vi på egenvårdsavdelningen, och sedan stannade vi där tills söndag lunch när vi var uttråkade och åkte hem! =)

Tack alla som kommit på besök och hälsat och grattat. Det är härligt att veta att Nova varit så efterlängtad och glädjer så många människor redan.

Nu är vi hemma i verkligheten igen, lite läskigt, men också det alldeles underbart. Just nu är jag som ett vandrande mjölkmagasin som enkom lever för att Nova ska få äta precis när och hur mycket hon vill. Men det är så mysigt med den närhet de stunderna ger...

Idag insåg jag också att de där snabba turerna ner till affären är ett saligt minne blott, det tog oss cirkus en timme från att jag bestämde mig för att gå och handla frukost tills att vi var hemma igen! Det skulle hinnas med att kläs på, stoppas ner i vagn, komma upp ur vagn, ammas, packas ner igen, komma utanför dörren, gå i affär med varukorg och sedan hem igen. Jag ver helt genomsvettig när vi var klara! =)

Richard är världens stoltaste pappa, och det är så speciellt att se de band som redan håller på att formas mellan honom och Nova. Hur de kan ligga och titta på varandra långa stunder och förundras över vilka de är. Han har varit en klippa igenom det hela, stöttat och hjälpt och verkligen hoppat in i papparollen med full entusiasm. Inget skrämmer, inget har varit för stort eller för svårt eller för läskigt. Vi lär oss verkligen tillsammans, och även om vi var nära förr så känns det som om denna upplevelse bara fört oss ännu närmare varandra.

Mina älsklingar ligger och nannar

Nu har det tagit mig en hel eftermiddag inklusive många pauser att bli färdig med detta blogginlägg, så nu är det dags att publicera. Kanske hinner jag innan det är dags för nästa måltid! =)

/Sofie