Marginalerna på någon annas sida

Idag hoppas jag att bussförseningen var den enda försening jag drabbas av för resten av dagen, ja veckan faktiskt. Två dagar av mormor-passar-Nova har förflutit utan problem, nu är det dags för farfar att ta vid. Jag tror att det kommer att gå bra. Micke (farfar) däremot, var mer än lovligt nervös när han dök upp i morse...=) Stackarn hade knappt kunnat sova i natt sa han. Turligt nog var han här en lång stund i går så att Nova hann vänja sig vid honom, så idag fick han ett leende på direkten, och inte ett gallskrik som i går.

Ibland undrar jag om jag saknar en mammagen. Folk pratar alltid om hur det skär i hjärtat när de ska lämna bort sina barn, när de går hemifrån, hur de inte klarar av sitt barns gråt. Jag vill inte säga att jag är immun mot sådant, men jag mår inte dåligt bara för att jag inte kan vara vid Novas sida och pyssla och trösta och serva hela tiden. Jag är så trygg med att de människorna som tar hand om Nova när jag inte är där gör ett fantastiskt jobb (de har ju faktiskt uppfostrat mig och Richard =), och blir Nova ledsen så är det ju inte av panik och skräck utan snarare för att inte hon får som hon vill. Nu har farfar haft henne själv i tre kvart. Telefonen har inte ringt ännu... =)

/S