bild från www.barnsligt.seDet blir mycket bokprat nu. Jag finner att jag har hur mycket tid som helst att läsa nu.
Precis plöjt igenom en bok till.
Labyrinthen av Kate Mosse (kolla in www.mosselabyrinth.com för mer info). Väldigt bra, skriven som någon form av femårigt internetexperiment, och handlar om katarerna i södra Frankrike och Graal-mystiken. Något som självklart fångar mitt intresse... =)
Men. Jag är fortfarande på jakt efter den där perfekta hemlighetsboken. Kodknäckarboken. Där man som läser är med och löser mysteriet, eller där hemligheten som avslöjas är precis så fantastisk som man tror att den ska vara (annars brukar det vara ända tills författaren bestämmer sig för att behålla - eller snarare återta - någon form av verklighetsperspektiv).
Jag fångades tidigt i Dan Browns fälla. Och hur kliché det än må låta så är fortfarande Da Vinci-koden den bästa mysteriebok jag har läst. En sån bok som man bara vill ska fortsätta och fortsätta och fortsätta, och där man hela tiden vill bläddra före i boken för att det är så superspännande att se om man har kunnat gissa rätt.
Det kanske är så att jag är förstörd.
Av alla mina barndoms Kitty-böcker. Deckargåtor som man kanske egentligen var lite för liten för att förstå, men som då blev stora och jättehemliga (jag läste som mest Kitty när jag var sju-åtta år gammal). Jag väntar fortfarande på att få uppleva samma känsla igen. Det kanske bara är fåfängt... =)
Precis plöjt igenom en bok till.
Labyrinthen av Kate Mosse (kolla in www.mosselabyrinth.com för mer info). Väldigt bra, skriven som någon form av femårigt internetexperiment, och handlar om katarerna i södra Frankrike och Graal-mystiken. Något som självklart fångar mitt intresse... =)
Men. Jag är fortfarande på jakt efter den där perfekta hemlighetsboken. Kodknäckarboken. Där man som läser är med och löser mysteriet, eller där hemligheten som avslöjas är precis så fantastisk som man tror att den ska vara (annars brukar det vara ända tills författaren bestämmer sig för att behålla - eller snarare återta - någon form av verklighetsperspektiv).
Jag fångades tidigt i Dan Browns fälla. Och hur kliché det än må låta så är fortfarande Da Vinci-koden den bästa mysteriebok jag har läst. En sån bok som man bara vill ska fortsätta och fortsätta och fortsätta, och där man hela tiden vill bläddra före i boken för att det är så superspännande att se om man har kunnat gissa rätt.
Det kanske är så att jag är förstörd.
Av alla mina barndoms Kitty-böcker. Deckargåtor som man kanske egentligen var lite för liten för att förstå, men som då blev stora och jättehemliga (jag läste som mest Kitty när jag var sju-åtta år gammal). Jag väntar fortfarande på att få uppleva samma känsla igen. Det kanske bara är fåfängt... =)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar