Vad är den kliniska definitionen av ordet ovan?
Jag är vanligtvis en totalt uppåt tjej, glad, positiv och ser ljust på livet. Men någonting har hänt. Den senaste månaden har allt ställts på huvudet och jag är inte alls den personen jag en gång var. Jag har svårt att se ljusglimtar i situationer som jag annars har älskat. Jag har svårt att se något positivt i sidor av mig själv som jag tidigare såg som mina största styrkor. Jag har svårt att ta ig upp ur sängen för att gå till ett jobb som jag en gång kunde spendera hela dagar på, trots att jag bara varit anställd halvtid.
Är det här pressen av att bli vuxen? Jag har de senaste månaderna bara sett mitt vuxna liv och allt jag hade hoppats att det skulle innebära falla längre och längre bort ifrån mig. Allt beror på en enda sak - mitt arbete, och det faktum att jag inte har en full sysselsättning. Att livet ska vara så här beroende av pengar gör mig alltså fysiskt sjuk! Eller psykiskt. Eller både och, beroende på definition.
I dagsläget går jag plus minus noll i slutet av varje månad om jag har tur, och snart ska jag dessutom börja betala av mitt CSN-lån på mer än 1000 kr i månaden. Jag kan inte lägga undan ett endaste rött j*vla öre till ett hus, en resa, en bil. Ingenting. Jag kan inte skaffa barn för i så fall skulle jag få mindre pengar än vad jag redan har, och det är en omöjlig ekvation. Jag är tvungen att alltid kolla på extrapriser i alla butiker, ALLTID tänka på vad allting kostar, och det gör mig så in i h*lvetes trött. Så trött!
Jag blir en tråkig partner, som bara går och hänger med huvudet hela tiden, och det är helt enkelt inte JAG! Jag går omkring med en tung sten inombords som nästan gör det svårt att andas, och som bara är så jobbig att bära på. Jag avskyr mig själv för at tjag känner så här, och försöker vända allting till det positiva.
Glädjeämnen i mitt liv har jag ju trots allt. Jag har kommit igång med träningen, och idag sprang jag längre och snabbare än vad jag någonsin har gjort - 9,32 km på 60 minuter. Världens kick, men istället oroar jag mig för om jag måste säga upp mitt medlemsskap på SATS eftersom det trots allt kostar 349 kr i månaden. Jag har min Richard, som får mig att le flera gånger om dagen, och som stöttar mig. Och jag stöttar honom, eftersom han också befinner sig i en liknande situation. Jag har min sång, som jag älskar och som också bidrar med utveckling och glädje i mitt liv. Men på något sätt känns det som om den glädjen inte är fullödig, eftersom allt hamnar i skymundan när allt grusas av den ruttna ekonomin.
Det känns så hemskt, när man har levt på gränsen eknomiskt så länge.
Vad mer kan jag rationalisera bort egentligen???
Mina hudvårdsprodukter som är dyra, men som ger mig bätre självkänsla? Vad väger tyngst där egentligen???
Maten??? Vi handlar redan nu på billigaste billiga ställena.
Mitt fadderbarn? Aldrig! de 200kronorna måste jag kunna avvara. Likaså 100 kronor till Unicef.
Mina försäkringar? Så att alla går lottlösa om jag går bort någon dag, eller ersättning ifall något hemskt skulle hända? Låter inte som en smart plan.
Shit. Det går inte mer. Jag får bosätta mig i en pappkartong nånstans helt enkelt!
Blä!
Jag är vanligtvis en totalt uppåt tjej, glad, positiv och ser ljust på livet. Men någonting har hänt. Den senaste månaden har allt ställts på huvudet och jag är inte alls den personen jag en gång var. Jag har svårt att se ljusglimtar i situationer som jag annars har älskat. Jag har svårt att se något positivt i sidor av mig själv som jag tidigare såg som mina största styrkor. Jag har svårt att ta ig upp ur sängen för att gå till ett jobb som jag en gång kunde spendera hela dagar på, trots att jag bara varit anställd halvtid.
Är det här pressen av att bli vuxen? Jag har de senaste månaderna bara sett mitt vuxna liv och allt jag hade hoppats att det skulle innebära falla längre och längre bort ifrån mig. Allt beror på en enda sak - mitt arbete, och det faktum att jag inte har en full sysselsättning. Att livet ska vara så här beroende av pengar gör mig alltså fysiskt sjuk! Eller psykiskt. Eller både och, beroende på definition.
I dagsläget går jag plus minus noll i slutet av varje månad om jag har tur, och snart ska jag dessutom börja betala av mitt CSN-lån på mer än 1000 kr i månaden. Jag kan inte lägga undan ett endaste rött j*vla öre till ett hus, en resa, en bil. Ingenting. Jag kan inte skaffa barn för i så fall skulle jag få mindre pengar än vad jag redan har, och det är en omöjlig ekvation. Jag är tvungen att alltid kolla på extrapriser i alla butiker, ALLTID tänka på vad allting kostar, och det gör mig så in i h*lvetes trött. Så trött!
Jag blir en tråkig partner, som bara går och hänger med huvudet hela tiden, och det är helt enkelt inte JAG! Jag går omkring med en tung sten inombords som nästan gör det svårt att andas, och som bara är så jobbig att bära på. Jag avskyr mig själv för at tjag känner så här, och försöker vända allting till det positiva.
Glädjeämnen i mitt liv har jag ju trots allt. Jag har kommit igång med träningen, och idag sprang jag längre och snabbare än vad jag någonsin har gjort - 9,32 km på 60 minuter. Världens kick, men istället oroar jag mig för om jag måste säga upp mitt medlemsskap på SATS eftersom det trots allt kostar 349 kr i månaden. Jag har min Richard, som får mig att le flera gånger om dagen, och som stöttar mig. Och jag stöttar honom, eftersom han också befinner sig i en liknande situation. Jag har min sång, som jag älskar och som också bidrar med utveckling och glädje i mitt liv. Men på något sätt känns det som om den glädjen inte är fullödig, eftersom allt hamnar i skymundan när allt grusas av den ruttna ekonomin.
Det känns så hemskt, när man har levt på gränsen eknomiskt så länge.
Vad mer kan jag rationalisera bort egentligen???
Mina hudvårdsprodukter som är dyra, men som ger mig bätre självkänsla? Vad väger tyngst där egentligen???
Maten??? Vi handlar redan nu på billigaste billiga ställena.
Mitt fadderbarn? Aldrig! de 200kronorna måste jag kunna avvara. Likaså 100 kronor till Unicef.
Mina försäkringar? Så att alla går lottlösa om jag går bort någon dag, eller ersättning ifall något hemskt skulle hända? Låter inte som en smart plan.
Shit. Det går inte mer. Jag får bosätta mig i en pappkartong nånstans helt enkelt!
Blä!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar