Fastän de egentligen borde vara två...
Varför är det så?
Just nu är jag lite irriterad på min käre pojkvän, som efter tre påminnelser trots allt inte har ringt och kollat med killen han ska på fest hos tänker bjuda dem på middag, eller om jag ska laga den goda middag jag hade tänkt laga sedan början av veckan. Jag har påmint honom att det är viktigt för mig, eftersom i annat fall skulle jag ha lagat den middagen igår, och så kunde jag själv ha fixat något mindre fancy till mig själv ikväll...
Idag, nu klockan narmare fyra, säger han så "ja, men om man bjuder till fest kanske man ändå tänker bjuda på något..." JA, MEN DET VAR JU DET JAG BAD DIG TA REDA PÅ!!!
Richard har många fantistiska kvaliteter som människa, men minne eller att lyssna är inte två av dem. Jag är inte heller perfekt, jag är en liten slarvlisa som inte bryr mig om att hålla ordning på alla mina saker (att jag sedan trots allt vet var allt finns är en helt annan sak), och som kanske lägger lite för mycket av min tid på onödiga saker, men om man är i ett förhållande finns det ändå några saker som är viktigare än andra. Som Dr Phil hade sagt. KOMMUNIKATION!!!
Ibland tror jag helt enkelt att han gör det på pin tji, som att det är en protest av något slag att inte lyssna. Och jag är trött på att höra alla hans ursäkter om att han inte är en sån som minns. FÖR FASEN, DET ÄR BARA ATT BESTÄMMA SIG FÖR ATT MINNAS!!! (plus att sånt som Richard bryr sig om är jätteviktigt att minnas, för ALLA). Bara för att Richard tycker att det är OK att en person lagar mat till två, som han sedan sgäger "ja, men den kan jag väl äta en annan dag", så är det inte OK. Det handlar om att man ANSTRÄNGER sig för varandra, att men bryr sg om det som någon annan bryr sig om.
Det kan tyckas infantilt att jag känner så för en (eventuellt) spolierad måltid, men det är såna saker som bara får mig att vilja skrika rakt ut : VISA REESPEKT FÖR FOLK SOM GÖR SAKER FÖR DIG!!!
Och sen kollar han på mig med sina puppy dog eyes, och så kan jag iinte vara arg på honom längre. Och jag är inte lika arg på honom som det här blogginlägget låter påskina, men jag är bara så trött på att han ägerar så. Fast, för att återigen citera Dr Phil (och ursprungscitatet), den enda person man kan förändra är sig själv. Så, vad ska man göra då. Låta bli att laga mat..? Låta bli att dyka upp när man sagt..? Låta bli att lyssna och komma ihåg saker..? Det är ju inte sådan jag vill bli. Lead by example...? Believe me, försökt i över sju år...
Åhh, vilket I-landsproblem. I löööv him trots allt.
Sofie
Varför är det så?
Just nu är jag lite irriterad på min käre pojkvän, som efter tre påminnelser trots allt inte har ringt och kollat med killen han ska på fest hos tänker bjuda dem på middag, eller om jag ska laga den goda middag jag hade tänkt laga sedan början av veckan. Jag har påmint honom att det är viktigt för mig, eftersom i annat fall skulle jag ha lagat den middagen igår, och så kunde jag själv ha fixat något mindre fancy till mig själv ikväll...
Idag, nu klockan narmare fyra, säger han så "ja, men om man bjuder till fest kanske man ändå tänker bjuda på något..." JA, MEN DET VAR JU DET JAG BAD DIG TA REDA PÅ!!!
Richard har många fantistiska kvaliteter som människa, men minne eller att lyssna är inte två av dem. Jag är inte heller perfekt, jag är en liten slarvlisa som inte bryr mig om att hålla ordning på alla mina saker (att jag sedan trots allt vet var allt finns är en helt annan sak), och som kanske lägger lite för mycket av min tid på onödiga saker, men om man är i ett förhållande finns det ändå några saker som är viktigare än andra. Som Dr Phil hade sagt. KOMMUNIKATION!!!
Ibland tror jag helt enkelt att han gör det på pin tji, som att det är en protest av något slag att inte lyssna. Och jag är trött på att höra alla hans ursäkter om att han inte är en sån som minns. FÖR FASEN, DET ÄR BARA ATT BESTÄMMA SIG FÖR ATT MINNAS!!! (plus att sånt som Richard bryr sig om är jätteviktigt att minnas, för ALLA). Bara för att Richard tycker att det är OK att en person lagar mat till två, som han sedan sgäger "ja, men den kan jag väl äta en annan dag", så är det inte OK. Det handlar om att man ANSTRÄNGER sig för varandra, att men bryr sg om det som någon annan bryr sig om.
Det kan tyckas infantilt att jag känner så för en (eventuellt) spolierad måltid, men det är såna saker som bara får mig att vilja skrika rakt ut : VISA REESPEKT FÖR FOLK SOM GÖR SAKER FÖR DIG!!!
Och sen kollar han på mig med sina puppy dog eyes, och så kan jag iinte vara arg på honom längre. Och jag är inte lika arg på honom som det här blogginlägget låter påskina, men jag är bara så trött på att han ägerar så. Fast, för att återigen citera Dr Phil (och ursprungscitatet), den enda person man kan förändra är sig själv. Så, vad ska man göra då. Låta bli att laga mat..? Låta bli att dyka upp när man sagt..? Låta bli att lyssna och komma ihåg saker..? Det är ju inte sådan jag vill bli. Lead by example...? Believe me, försökt i över sju år...
Åhh, vilket I-landsproblem. I löööv him trots allt.
Sofie
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar