I ett tidigare inlägg skrev jag om hur jag är beroende av kärlek. Att jag älskar att älska, att bli kär osv. Men det jag är mest glad och otroligt lycklig för är att jag har haft lyckan att bli älskad tillbaka också. Jag har haft turen att åtminstone tre gånger i mitt liv ha varit innerligt älskad av en annan människa, och då räknar vi alltså partners, inte familjemedlemmar och sånt. Vilken lycka!
Den största behållningen jag kan komma på är ändå hur man lär sig om vilka många olika typer av kärlek det finns. För jag är personligt övertygad om att när jag väl har släppt en annan människa så nära inpå livet, tillåtit mig själv att älska dem, och känner att de älskar mig tillbaka, då kommer jag aldrig att sluta älska dem. Aldrig.
Detta kan låta skrämmande, tarvligt, löjligt, och som om man är hämndlysten och inte tycker att den man tidigare älskat ska vilja gå vidare i livet. Men det är inte så jag känner. Snarare tvärtom. Jag kommer ihåg att en av de personer jag tidigare varit tillsammans med, vi kan kalla honom Mr Getaway, var väldigt nere en period, och då ville jag skriva och muntra upp honom. Och då ville jag förklara hur mycket jag älskade honom, men hur gör man det utan att totalt skrämma livet ur någon som gått vidare och delar livet med någon annan?
Det tog mig två eller tre sidor att förklara att den kärlek och innerlighet jag kände (och känner) för honom, bara handlar om att jag vill honom väl, att jag önskar honom all lycka i livet och att han ska få må bra och göra allt det han drömmer om. Typ att jag blir glad bara du är glad. Tack och lov har Mr Getaway och jag alltid haft en andlig koppling som gör att han kunde ta det där brevet på rätt sätt, och inte som någon tarvlig romantisk kärleksförklaring, trots att jag skrev "jag älskar dig" både en och två och tre gånger. Han förstod budskapet jag sände, och blev faktiskt väldigt glad att jag hade vågat säga de orden till honom.
Man måste kunna få lov att älska någon helt och fullt på det sättet också, utan att känna sig knäpp. Så känner jag för tidigare pojkvän också, som jag delat hela min barndom med, som var min första pojkvän och min första stora kärlek. Idag är han gift och lycklig, och jag är bara så himlans glad för hans skull. När jag fick veta att han och hans flickvän sedan många år äntligen skulle bli man och fru fällde jag en tår av lycka. Jag vet att han kommer att bli världens bästa äkta make, och nu går jag bara och hoppas på att de kommer att få några underbara ungar så att han får göra verklighet av sin dröm att bli pappa. Jag fick nyligen höra att de skulle iväg på en underbar bröllopsresa, och jag hoppas verkligen att det blir alldeles fantastiskt, vartän i världen de ska. Att bara få rå om varandra, mysa och ha det så härligt tillsammans.
Jag kanske ÄR knäpp? Man kanske ska vara hämndlysten och missunsamm och misstänksam när det gäller sina ex, och inte vilja ha dem som vänner i sitt liv även efter att den romantiska kärleken tagit slut? Jag tycker tvärtom. Tänk så mycket man har delat med de här personerna. Tänk så mycket vetskap de har om dig, som ingen annan delar, och hur de förstår dig och hur du fungerar. Det är tråkigt att det inte alltid går att gå från vänskap tll kärlek och tillbaka till vänskap, men jag har ett av mina ex som mina bästa vänner idag, och det är jag innerligt tacksam för varenda dag.
Nu finns det säkert de som säger att "hur kan du känna så för dina ex och samtidigt vara tillsammans med Richard?". Tja, säger jag, jag har hellre för mycket kärlek i mitt liv än för lite. Och dessutom är det ju en helt annan typ av kärlek som jag har för honom. Om man inte har fattat det efter att ha läst detta inlägg, då kommer man nog aldrig att fatta vad jag menar. Det ÄR möjligt att älska, långt efter att kärleken har tagit slut, men det innebär inte att det inte får plats för mer kärlek! =)
/S
Den största behållningen jag kan komma på är ändå hur man lär sig om vilka många olika typer av kärlek det finns. För jag är personligt övertygad om att när jag väl har släppt en annan människa så nära inpå livet, tillåtit mig själv att älska dem, och känner att de älskar mig tillbaka, då kommer jag aldrig att sluta älska dem. Aldrig.
Detta kan låta skrämmande, tarvligt, löjligt, och som om man är hämndlysten och inte tycker att den man tidigare älskat ska vilja gå vidare i livet. Men det är inte så jag känner. Snarare tvärtom. Jag kommer ihåg att en av de personer jag tidigare varit tillsammans med, vi kan kalla honom Mr Getaway, var väldigt nere en period, och då ville jag skriva och muntra upp honom. Och då ville jag förklara hur mycket jag älskade honom, men hur gör man det utan att totalt skrämma livet ur någon som gått vidare och delar livet med någon annan?
Det tog mig två eller tre sidor att förklara att den kärlek och innerlighet jag kände (och känner) för honom, bara handlar om att jag vill honom väl, att jag önskar honom all lycka i livet och att han ska få må bra och göra allt det han drömmer om. Typ att jag blir glad bara du är glad. Tack och lov har Mr Getaway och jag alltid haft en andlig koppling som gör att han kunde ta det där brevet på rätt sätt, och inte som någon tarvlig romantisk kärleksförklaring, trots att jag skrev "jag älskar dig" både en och två och tre gånger. Han förstod budskapet jag sände, och blev faktiskt väldigt glad att jag hade vågat säga de orden till honom.
Man måste kunna få lov att älska någon helt och fullt på det sättet också, utan att känna sig knäpp. Så känner jag för tidigare pojkvän också, som jag delat hela min barndom med, som var min första pojkvän och min första stora kärlek. Idag är han gift och lycklig, och jag är bara så himlans glad för hans skull. När jag fick veta att han och hans flickvän sedan många år äntligen skulle bli man och fru fällde jag en tår av lycka. Jag vet att han kommer att bli världens bästa äkta make, och nu går jag bara och hoppas på att de kommer att få några underbara ungar så att han får göra verklighet av sin dröm att bli pappa. Jag fick nyligen höra att de skulle iväg på en underbar bröllopsresa, och jag hoppas verkligen att det blir alldeles fantastiskt, vartän i världen de ska. Att bara få rå om varandra, mysa och ha det så härligt tillsammans.
Jag kanske ÄR knäpp? Man kanske ska vara hämndlysten och missunsamm och misstänksam när det gäller sina ex, och inte vilja ha dem som vänner i sitt liv även efter att den romantiska kärleken tagit slut? Jag tycker tvärtom. Tänk så mycket man har delat med de här personerna. Tänk så mycket vetskap de har om dig, som ingen annan delar, och hur de förstår dig och hur du fungerar. Det är tråkigt att det inte alltid går att gå från vänskap tll kärlek och tillbaka till vänskap, men jag har ett av mina ex som mina bästa vänner idag, och det är jag innerligt tacksam för varenda dag.
Nu finns det säkert de som säger att "hur kan du känna så för dina ex och samtidigt vara tillsammans med Richard?". Tja, säger jag, jag har hellre för mycket kärlek i mitt liv än för lite. Och dessutom är det ju en helt annan typ av kärlek som jag har för honom. Om man inte har fattat det efter att ha läst detta inlägg, då kommer man nog aldrig att fatta vad jag menar. Det ÄR möjligt att älska, långt efter att kärleken har tagit slut, men det innebär inte att det inte får plats för mer kärlek! =)
/S
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar