Igår fyllde min farfar Calle år. Respektabla 85 år har han hunnit bli, krutkarlen. Även om både han och farmor nu är ganska så gamla och skröpliga så är det gott gry i dem och de njuter av livet. För katten, de har nästan ett mer intressant socialt liv än vad jag som 27-åring har!
Familjen Karlsborn träffades iallafall för middag igår, och vanan trogen vid högtidsdag så hålls det tal. Farfar började, med ett litet fint tacktal. Alla var smått rörda av hans fina ord om livet. Vi är sådana i min familj. Känslosamma små satar, som gärna fäller tårar åt höger och vänster när vi berörs.
Mitt i huvudrätten tog jag till orda, och jag hade minsann bestämt mig för ett positivt och glatt tal, som skulle vara fyllt av inspirerande ord, så att jag inte skulle börja lipa. Och det började bra. Det gick faktiskt jättebra. Ända till sista strofen, då jag gjorde misstaget att se mig omkring runt bordet. Pappa grät. Farmör snyftade. Mamma var blank i ögonen. Andra såg lite smått darrig ut på underläppen. Och då kunde ju inte jag heller hålla mig. Så mitt fina avslutande "jag älskar dig, farfar, och är så glad att du alltid har funnits i mitt liv", blev någon hälvkvävd pipig snyftig historia som knappt jag själv hörde. Lite pinsamt, faktiskt. Fast det lilla talet i sig var uppskattat.
Jag får stålsätta mig nästa gång. Eller så får jag helt enkelt sluta att hålla tal, så lär jag ju sluta tjuta också på kuppen.
Fast det är ändå rätt kul att man är en sådan människa som berörs så lätt av andra människors reaktioner. Det är rätt häftigt egentligen när jag tänker efter. En stark psykologisk koppling mellan människor som är osynlig men ändå så klar och tydlig. Coolt.
/Sofie
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar