Vissa dagar...

...har man egentligen inget viktigt alls att skriva. Eller, egentligen har man det, men man har blivit svuren till tystnad och kan därför inte säga något. Till någon. Ingen alls. Vilket känns lite lagom tråkigt. Fast spännande.

Jag är en person som inte gillar hemligheter. Inte för att jag inte kan hålla dem, utan för att hemligheter tenderar till att förstoras när de hålls hemliga, eller får folk att känna sig hopplöst utanför och nyfikna. Om man sedan har blivit anförtrodd något av en person, som också en annan person man känner känner (hängde ni med?), så blir det ibland lite jobbigt. Jag har lärt av mina misstag, så en hemlighet berättar jag aldrig, men jag skulle vilja avdramatisera begreppet och kalla det överraskningar istället. För i många fall är det ju just positiva överraskningar som ska hemlighållas och berättas, det är sällan (i alla fall nu i vuxen ålder) som det är snaskiga (eller för den delen snuskiga) detaljer som man får viskade i sitt öra. Och om man gör det tenderar det till att vara om personer som man i alla fall

A. Aldrig kommer att träffa

eller

B. Har så pass lite kontakt med att man kunde bry sig om mindre.

En annan orsak till att jag ogillar hemligheter (eller överraskningar om man nu ska säga så då), är att för ett litet kontroll-freak så som mig själv så är det svårt att se det som positivt, eftersom det innebär att någon har beslutat om något som rör mig, och jag får veta det först långt senare...

Jag är en person som älskar att planera, och blir man då fråntagen det momentet så är liksom halva glädjen borta. Fast det är klart, det finns ju överraskningar och det finns överraskningar. Jag hade ju inte sagt nej om R en dag hade kommit och kidnappat mig på jobbet och sagt att "Nu sticker vi till New York i ett par dagar. Jag har snackat med din chef och tagit ledigt."

Nu är ju chansen inte särdeles stor att R skulle hitta på en sådan sak, för planering är inte alls hans grej (tur att vi kompletterar varandra där då), och att komma ihåg att prata med chefen hade han nog inte gjort. Eller snarare hade han tänkt att "man kan ju inte ta ledigt utan att chefen har godkänt det", och därför skrotat idén utan att tänka vidare att han ju faktiskt kan kontakta henne själv, utan min vetskap.... =)

Det är inte så att jag sitter och önskar mig en resa till New York. Det är bara att jag ibland önskar att jag skulle bli positivt överraskad. Sådär galet överraskad att man blir helt snurrig i huvudet och nästan spricker av glädje. För att det är totalt oväntat.

Så glöm det jag skrev om att överraskningar inte är något för mig. HEMLIGHETER kan jag vara utan, men överraskningar torde då vara i princip det bästa som finns!!! =)

/S