Ibland är jag lite nyfiken, kanske lite väl nyfiken för mitt eget bästa. Fast ibland är nyfikenheten häpnadsväckande och medför en positiv överraskning...
Idag var det en positiv och synnerligen oväntad överraskning!
Jag har länge levt efter devisen "skinny-pants". Uttrycket kommer från Sex and the City, där Miranda efter att ha fött barn, ammat, jobbat och stressat helt enkelt har gått ner en massa i vikt och en dag hittar sina skinny-pants i garderoben. Ett par jeans som hon inte kunnat få på sig sedan high-school. Och då, helt plötsligt kan hon ha dem! Tjohoo!
Jag har flera skinny-pants. Tre eller fyra par närmare bestämt. När jag gick ner i vikt förra året kom jag i mitt första par skinny-pants, ett par jeans från fem-sex år tillbaka som jag köpte när jag hade viktväktat ett tag. Dessa jeans har sedan dess blivit ett riktigt favoritpar. När jag var som minst förra året köpte jag ett par ursnygga svarta byxor i linne/bommulsmix, och de kom jag i igen förra helgen. Vilken lycka!
Sen har vi de två sista paren. De två gråa paren. Som jag köpte hösten 2001 när jag var nere på 57 kg efter att ha tappat 11 kilo. Ja, jag vägde faktiskt 68 kilo när 2001 började. Kärlekskilona efter att ha träffat Richard, ja ni vet vad som händer...
I alla fall. De där två paren har legat i garderoben sedan dess, för min vana trogen började jag ju genast gå UPP i vikt igen efter min drastiska nedgång. Precis som jag har gjort tidigare, och precis som jag har gjort efter det. Men jag vill ju komma i dem igen. Eftersom de är så himla fina och knappt har använts alls!
Jag har provat dem år efter år efter år, och aldrig kommit i dem. Även om jag får upp dem över höfterna så är det aldrig en chans att jag kan knäppa dem. Never ever. Inte ens förra året. Så jag tänkte att jag skulle prova dem idag, för att se hur många centimetrar det var kvar (viktnedgång för mig handlar ju numera om centimetrar, och inte om kilon). Men, det var då den positiva överraskningen inträffade. Det var inga centimetrar kvar...! Jag kunde knäppa byxorna! IIIIIHHHH!
I all ärlighets namn så sitter de inte 100% perfekt, men det hänger inget över midjan, och dragkedjan och sömmarna håller inte på att spricka. Det är... ganska obeskrivligt faktiskt. Jag är förvånad. Mycket förvånad. Så det är bara att fortsätta på samma goda bana som tidigare, så kanske de sitter perfekt om ett par veckor eller så! Håll tummarna!
/S
Idag var det en positiv och synnerligen oväntad överraskning!
Jag har länge levt efter devisen "skinny-pants". Uttrycket kommer från Sex and the City, där Miranda efter att ha fött barn, ammat, jobbat och stressat helt enkelt har gått ner en massa i vikt och en dag hittar sina skinny-pants i garderoben. Ett par jeans som hon inte kunnat få på sig sedan high-school. Och då, helt plötsligt kan hon ha dem! Tjohoo!
Jag har flera skinny-pants. Tre eller fyra par närmare bestämt. När jag gick ner i vikt förra året kom jag i mitt första par skinny-pants, ett par jeans från fem-sex år tillbaka som jag köpte när jag hade viktväktat ett tag. Dessa jeans har sedan dess blivit ett riktigt favoritpar. När jag var som minst förra året köpte jag ett par ursnygga svarta byxor i linne/bommulsmix, och de kom jag i igen förra helgen. Vilken lycka!
Sen har vi de två sista paren. De två gråa paren. Som jag köpte hösten 2001 när jag var nere på 57 kg efter att ha tappat 11 kilo. Ja, jag vägde faktiskt 68 kilo när 2001 började. Kärlekskilona efter att ha träffat Richard, ja ni vet vad som händer...
I alla fall. De där två paren har legat i garderoben sedan dess, för min vana trogen började jag ju genast gå UPP i vikt igen efter min drastiska nedgång. Precis som jag har gjort tidigare, och precis som jag har gjort efter det. Men jag vill ju komma i dem igen. Eftersom de är så himla fina och knappt har använts alls!
Jag har provat dem år efter år efter år, och aldrig kommit i dem. Även om jag får upp dem över höfterna så är det aldrig en chans att jag kan knäppa dem. Never ever. Inte ens förra året. Så jag tänkte att jag skulle prova dem idag, för att se hur många centimetrar det var kvar (viktnedgång för mig handlar ju numera om centimetrar, och inte om kilon). Men, det var då den positiva överraskningen inträffade. Det var inga centimetrar kvar...! Jag kunde knäppa byxorna! IIIIIHHHH!
I all ärlighets namn så sitter de inte 100% perfekt, men det hänger inget över midjan, och dragkedjan och sömmarna håller inte på att spricka. Det är... ganska obeskrivligt faktiskt. Jag är förvånad. Mycket förvånad. Så det är bara att fortsätta på samma goda bana som tidigare, så kanske de sitter perfekt om ett par veckor eller så! Håll tummarna!
/S
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar