Hur hanterar man en familjemedlem, som man vet är i behov av någonting, men tar så känsligt på ämnet att det är omöjligt att diskutera det?
Ponera att denne någon behöver gå ner i vikt. För att ego är orolig för att denne någon inte kommer att få se framtida barnbarn (inte för att det är några barnbarn på gång, men de kommer väl förhoppningsvis någon gång framöver), eftersom denne någon får fler och fler viktrelaterade problem. Säg så också att ego känner igenom mycket av sitt eget beteende genom att studera denne någon, och vet att om man säger att "du borde göra SÅ HÄR" så blir man förbannad, slår bakut och gör tvärtom nästan på pin tji - för ingen ska minsann komma och berätta för MIG hur JAG ska göra!
Ponera att ego har försökt att föregå med gott exempel, och berätta lätta och okomplicerade sätt att gå ner i vikt, men ändå känner att då föreläser man, ger pekpinnar och är högfärdig. För att denne någon ser alla metoder till viktnedgång som att man FÖRSAAAAAKAR sig det man tycker om. För att denne någon inte inser att man kan njuta lika mycket av en liten skål med chips/nötter/choklad/godis/korv/you name it, som om man lägger upp hela påsen, bara man njuter av varje tugga man tar istället för att mer eller mindre omedvetet bara låta händerna gå och lassa in. Ego talar av egen erfarenhet...
Hur får man denne någon att se hur situationen är? Att denne någon förknippar allt gott med mat. - Händer det något roligt ska det firas med mat (eller så kanske det tillochmed är matsammankomsten som är det roliga), har man varit duktig ska det firas med mat, är man ledig ska det firas med mat, är man trött kan det ordnas med mat. Mat mat mat, och mera mat. Att HELG är en helig institution som innebär två dagars frosseri då man inte ska försaka sig någonting - så om denne någon varit duktig och smalat under veckan, så tas det igen med råge under helgerna då det äts i kopiösa mängder för att kompensera. vad är lärdomen av det?
Och hur ska ego göra då? Kan man spela på det aningens "fula" kortet att "gör inte det här bara för dig själv, utan även för någon annan (ergo ovan nämnda framtida barnbarn)". Ego vet av peronlig erfarenhet att beslutet är högst personligt och måste komma inifrån en själv, men det verkar ju inte som om beslutet någonsin kommer. Någonsin. Och ego vill inte bara sitta vid sidan av och se denne någon äta ihjäl sig. Någon som har ett tips?
/S
Ponera att denne någon behöver gå ner i vikt. För att ego är orolig för att denne någon inte kommer att få se framtida barnbarn (inte för att det är några barnbarn på gång, men de kommer väl förhoppningsvis någon gång framöver), eftersom denne någon får fler och fler viktrelaterade problem. Säg så också att ego känner igenom mycket av sitt eget beteende genom att studera denne någon, och vet att om man säger att "du borde göra SÅ HÄR" så blir man förbannad, slår bakut och gör tvärtom nästan på pin tji - för ingen ska minsann komma och berätta för MIG hur JAG ska göra!
Ponera att ego har försökt att föregå med gott exempel, och berätta lätta och okomplicerade sätt att gå ner i vikt, men ändå känner att då föreläser man, ger pekpinnar och är högfärdig. För att denne någon ser alla metoder till viktnedgång som att man FÖRSAAAAAKAR sig det man tycker om. För att denne någon inte inser att man kan njuta lika mycket av en liten skål med chips/nötter/choklad/godis/korv/you name it, som om man lägger upp hela påsen, bara man njuter av varje tugga man tar istället för att mer eller mindre omedvetet bara låta händerna gå och lassa in. Ego talar av egen erfarenhet...
Hur får man denne någon att se hur situationen är? Att denne någon förknippar allt gott med mat. - Händer det något roligt ska det firas med mat (eller så kanske det tillochmed är matsammankomsten som är det roliga), har man varit duktig ska det firas med mat, är man ledig ska det firas med mat, är man trött kan det ordnas med mat. Mat mat mat, och mera mat. Att HELG är en helig institution som innebär två dagars frosseri då man inte ska försaka sig någonting - så om denne någon varit duktig och smalat under veckan, så tas det igen med råge under helgerna då det äts i kopiösa mängder för att kompensera. vad är lärdomen av det?
Och hur ska ego göra då? Kan man spela på det aningens "fula" kortet att "gör inte det här bara för dig själv, utan även för någon annan (ergo ovan nämnda framtida barnbarn)". Ego vet av peronlig erfarenhet att beslutet är högst personligt och måste komma inifrån en själv, men det verkar ju inte som om beslutet någonsin kommer. Någonsin. Och ego vill inte bara sitta vid sidan av och se denne någon äta ihjäl sig. Någon som har ett tips?
/S
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar