Jag tänkte på något som en kompis sa till mig för ett tag sedan...
När man pendlar vid en viss tid varje dag, så möter man obönhörligen flera andra i samma sits. Det blir till slut en del ansikten som man känner igen, även om jag själv sitter isolerad framför min datorskärm och inte tar kontakt med någon (för tidigt för sociala aktiviteter =). Men det är ju ändå inte folk man känner. Inte alls. Ändå blir det en lite konstig situation när man springer förbi dem "i dagliga livet", i en situation ur ett helt annat sammanhang...
Som i söndags, när jag var på Väla, och en av sjukskötersketjejrna går förbi (jag vet att hon är sjuksköterska eftersom hon och hennes sjuksköterskegäng - det är rätt många av den sorten som pendlar verkar det som, sitter och pratar vid bordet bredvid mitt varje morgon) - vad gör man då? Man nästan höjer handen, vinkar och säger hej.
Men hejdar sig halvvägs och inser: (som min kompis sa) Jag känner ju inte dig! Jag ser dig verendaste dag, men ute i den verkliga världen existerar vi inte för varandra!
Varför kan man inte bara vara så hövlig att man slänger ur sig ett "hejsan" av ren artighet i allafall? Varför är man rädd att tjejen i fråga ska tycka att man är lite knäpp för att man hejar på någon okänd (känner hon ens igen mig? Och OM hon gör det, tycker hon att det är en lika obekväm situation?)? Vad har hänt med den allmäna hövligheten som endast erkar överleva i små byar här och där (läs Lerhamn och Lerberget), där man hejar på alla - av ren princip?
Fram för den gamla hederliga hälsningsordningen - ett glatt hej förlänger livet? ;)
/Sofie
När man pendlar vid en viss tid varje dag, så möter man obönhörligen flera andra i samma sits. Det blir till slut en del ansikten som man känner igen, även om jag själv sitter isolerad framför min datorskärm och inte tar kontakt med någon (för tidigt för sociala aktiviteter =). Men det är ju ändå inte folk man känner. Inte alls. Ändå blir det en lite konstig situation när man springer förbi dem "i dagliga livet", i en situation ur ett helt annat sammanhang...
Som i söndags, när jag var på Väla, och en av sjukskötersketjejrna går förbi (jag vet att hon är sjuksköterska eftersom hon och hennes sjuksköterskegäng - det är rätt många av den sorten som pendlar verkar det som, sitter och pratar vid bordet bredvid mitt varje morgon) - vad gör man då? Man nästan höjer handen, vinkar och säger hej.
Men hejdar sig halvvägs och inser: (som min kompis sa) Jag känner ju inte dig! Jag ser dig verendaste dag, men ute i den verkliga världen existerar vi inte för varandra!
Varför kan man inte bara vara så hövlig att man slänger ur sig ett "hejsan" av ren artighet i allafall? Varför är man rädd att tjejen i fråga ska tycka att man är lite knäpp för att man hejar på någon okänd (känner hon ens igen mig? Och OM hon gör det, tycker hon att det är en lika obekväm situation?)? Vad har hänt med den allmäna hövligheten som endast erkar överleva i små byar här och där (läs Lerhamn och Lerberget), där man hejar på alla - av ren princip?
Fram för den gamla hederliga hälsningsordningen - ett glatt hej förlänger livet? ;)
/Sofie
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar